Förlossningsberättelse 37 + 5

Måndag 16 januari

På måndagen jobbade jag som vanligt, 7-15 men jag hade sånna fruktansvärda förvärkar. Jag hade ju haft förvärkar innan men inte så kraftiga, tog två alvedon men de tog inte udden av nånting. Försökte jobba så gott jag kunde men övervägde några gånger att ringa min kollega och be henne komma tidigare. Tänkte att går inte dessa förvärkar över till eftermiddagen så får jag nog ringa till förlossningen och rådfråga de lite. Men självklart hade de släppt på eftermiddagen, skickade ändå ett sms till M och frågade om hon hade en backup-plan för torsdag när jag skulle passa hennes barn. Jag kände det på mig att jag inte skulle kunna göra det.

Tisdag 17 januari

På tisdagen var jag ledig och kände ingenting. Gjorde inget särskilt under dagen och sen på eftermiddagen var vi på sista föräldrargruppen och såg en film om amning, det va så mycket hormoner i det där rummet under filmen att man nästan kunde ta på de. Kände mig nästan lite tårögd av alla söta bebisar på filmen.

När vi kom hem slängde vi oss middagen och Jimmy åkte till jobbet. På kvällen gick vi la oss tidigt för att se på webbtv i sängen och ag känner hur det blir blött i trosorna, så jag går upp för att byta de. Då det kommer en tsunami i trosorna, jag ser också att det är blött i sängen. Jag och Jimmy bara gapskrattar när vi står där och tittar på varandra. Det kom så oväntat. "va gör vi nu då?" så jag ringde jobbet först och berätta att jag inte skulle komma dagen efter och inte något mer alls faktiskt. Sen ringde jag förlossningen och de ville jag skulle komma in för en undersökning och "konstatering av vattenavgång". Vi kom in vid 22-tiden och fick svara på massor med frågor sen fick jag ligga med CTG-maskin som bara krångla och jag fick så ont i ryggen av att ligga på den där hårda britsen, efter 30 minuter upptäcker det att den inte skrivit ut nått alls, så jag fick snällt ligga där en stund till. Barnmorskan är tveksam till om det verkligen är vattnet som gått eftersom de hade "fel" färg. En läkare ska undersöka mig så fort den där förbannade CTG-maskinen skött sig. Men när jag får lägga mig på sidan istället ser både Jimmy och barnmorskan att mina byxor är genom blöta och barnmorskan tror äntligen på oss om vattenavgång och vi slipper läkarundersökning. Vi får åka hem igen och ska komma tillbaka dagen efter.

Vi bestämmer att Jimmy ska gå till jobbet som vanligt dagen efter och han går och lägger sig. Jag lägger mig på soffan och försöker sova men värkarna kommer titt som tätt, fast oregelbundet. Jag har trott innan att duscha inte kan hjälpa men det gör det faktiskt och jag slår nog svenskt rekord i duschning den natten och jag lyckas faktiskt sova någon timme efter en lång varm dusch.

Onsdag 18 januari

Jimmy åker till jobbet och jag tar tag i praktiska saker som att ringa kontoret på jobbet, försäkringskassan, avbokar min tid hos MVC för nästa vecka osv. 13.00 ska vi till sjukhuset för ny CTG-kurva, Jimmy kommer hem och hämtar mig. Kurvan ser bra ut och vi får åka hem igen, vi får en tid till 8.30 dagen efter om inget annat hänt. På väg hem stannar vi på Coop Nolgård och handlar lite, frukt och godis. Stod med värkar bland plockgodiset, mycket underlig känsla.

Jimmy åker inte tillbaka till jobbet utan tar ledigt resten av dagen och veckan. Eftermiddag ligger vi soffan och ser typ 5 beckfilmer (?!?), försöker äta lite och sen går vi och lägger oss.

Runt midnatt gör värkar väldigt ont och jag ringer förlossningen, som föreslår alvedon och dusch. De hjälper i två timmar till sen kommer värkarna med 3 minuters mellanrum och vi åker in.

Torsdag 19 januari

Vi kommer in strax efter 02 till förlossningen. Jag var öppen 3 cm, när vi kommer in. Samma frågor som vanligt (vad har de journaler till?) och ny CTG-kurva. Värkarna gör så satans jävla ont men jag får en liten andningskurs som var mycket hjälpsam men även en trevlig liten morfinspruta och får sova 2-3 timmar. Vid 10 på morgonen får jag smörgås, värkstimulerande dropp och antibiotika. Hur kan antibiotika man får i armen smaka så illa i munnen?!? Sen får vi gå i koridoren några timmar. Sen har jag ingen aning om tidpunkter. Jag får variera mellan att stå mot gåbord, sitta på en stol och ligga i sängen. Upp och ner, upp och ner. De ökar droppet hela tiden och jag får en dos antibiotika till.

Så byter de personal, igen, tredje personalstyrkan kommer in. Nån gång under eftermiddagen börjar jag kaskadspy, rakt ut. Jag fick otroligt dåligt samvete också och bad om ursäkt till sköterskan som fick städa. Men hon svara att spyor är bra för då trycker det på rätt ställe, de gillar spyor på förlossningen. Va hurtig man kan va!

Jag lyckas få i mig en banan mellan värkarna, jag avskyr bananer egentligen men den såg ganska god ut där den låg. Jag blev mest förvånad över att Jimmy inte kommentera att jag åt banan, men det våga han inte riktigt då. Han har gjort det i efteråt.

Så fortsätter det upp och ner, Jimmy som häller i mig alldeles för stark körsbärssaft på hejad av barnmorskan. Barnmorskan säger hela tiden att det är nära, så nära. Jag är fullt öppen och när som helst är bebisen ute. Armar och ben skakar och barnmorskan lovar mig att alldeles strax är det över och jag ska få äta! Men det tar liksom inte slut. Jag vet att jag titta på klockan vid 20.30 och säger till Jimmy "åh, nej nu blir det snart ny personal, IGEN!". Det blir fler och fler personer i rummet och nu i efterhand kommer jag ihåg att de viskar lite om att ringa på jourläkare för förlossningsläkaren är upptagen osv. Runt 21 kommer det en jourläkare som undersöker mig och sen går det fort.

Medans de är ute ur rummet, hinner jag gråta en skvätt över att det blir snitt, jag ville verkligen inte det innan. Det kommer in en undersköterska ocht tröstar mig lite (Jimmy tröstar ju mig också). De slänger över mig i annan säng och jag minns att barnmorskan rycker av mig strumporna. Så sätter de KAD och tar bort droppet, sen bär det av till operation.

Jag tycker det tog en halv evighet från att jag hamnar på operationsbordet innan de sätter den där jävla sprutan i ryggen. Men det var ju för jag hade värkar hela tiden, de kunde inte sätta den mitt i en värk. Men bara den kommit in hjälper det med en gång. Narkossköterskorna pratar om namn på bebisen, budepestrulle och semesterresor. Det va faktiskt ganska trevligt. Helt plötsligt piper det bakom det gröna skynket och 21.51 kommer han ut. Han visas upp snabbt för mig, jag får se att det är en pojke, sen går barnmorskan, bebis och Jimmy ut ur rummet. De kommer tillbaka efter en stund och han får ligga på mitt bröst några minuter innan de går igen och jag blir ihopsydd igen.

De förklarar för mig att jag hamnar på uppvaket och Jimmy får gå med bebisen till förlossningen för undersökningar av bebisen och de får ligga lite hud mot hud, för att sen komma till uppvaket. Tiden jag låg på uppvaket var nog det värsta av allt. Här hade man kämpat i flera dygn och så låg man alldeles ensam i en säng. Några sängar bort låg det en annan som blivit snittad men hennes bebis hade kommit ner. Så jag låg där och lyssna på hennes bebis och grät. Tillsist fråga jag om de verkligen hade ringt och sagt att jag va där. Men då var de på väg, men vilken lång väntan det var, troligtvis bara några minuter. Sen kom de äntligen, mina pojkar.

2 på natten kom vi till avdelning 11 och jimmy fick åka hem och sova, och jag fick smörgåsar!!! Välbehövligt tror jag. På natten var jag tvungen att kolla i blöjan att det verkligen var en pojke, jag hade ju bara sett det i 10 sekunder på operation.

Vi blev kvar till söndagen på 11:an och det var skönt faktiskt. Personalen som jobbar där är ju helt underbar. Som en massa mormödrar i 60-65 års åldern som bara är snälla och goa.

Årskrönika 2011

Det här blir ett roligt inlägg att skriva. Det har varit ett väldigt bra år. Allt började i januari, då Jimmy fick 6 månaders provanställning, tänk att en lite signatur på ett litet papper kan vända två människors liv så otroligt. Provanställningen sades hela tiden bara vara en formalitet, och den gick över till fast redan innan de där 6 månaderna var slut.

Några veckor i maj vände livet igen. Vi hittade en lägenhet på hemnet, som vi förälskade oss i och vi fick lånelöfte av banken, men det var några dagar till visningen. Det kom ett litet plus på en plaststicka som ändrade livet och dagen efter åkte jag till stockholm. Hade en fantastisk vecka i Stockholm med de bästa, mammas 60 års fest blev superb och på min dejt med Sara sprang vi på slottet och åt god lunch.

Men det bästa med den veckan var ju att jag kunde berätta för alla nära och kära om det där pluset på stickan, face to face, även fast det var tidigt. Jag hade ju inte velat missat reaktionerna, mamma såg inte så förvånad ut, pappa blev helt stum och min syster studsade upp och ner av glädje. Nu är det min syster och hennes barn som längtar mest tror jag nästan. Lilla systerdottern ska ju snart "få klappa bebis".

När jag kom hem från Stockholm så gick vi på visningen på lägenheten vi hittat på hemnet och efter en seg budgivning så vann vi. Vi flyttade första augusti och svärmor köpte våran lägenhet. Allt löste sig perfekt.

Sen har det ju varit lite trassel med försäkringskassan och pengar, men det löste sig tack vare att Jimmy har riktig lön och sen lite hjälp av mamma. Men det känns som en sån liten grej av året så det glömmer vi.

Jag fyllde 25 och fick en superfin kamera, vilket vi verkligen behövde. Sen hade jag världens tur som fick ett vik där jag orkar jobba ända fram tills jag ska föda.

Nu är det årets sista dag och vi ska fira med de gamla vanliga, fast det blir lungt. Jag är ju som sagt trött och tung och Jimmy ska jobba imorn.

Jag hoppas att alla ni har haft ett lika bra år som jag har haft! Mitt nyårslöfte är att jag ska föda barn, nått annat kan jag nog inte lova.

Gott Nytt År Alla Fina!

Familjeliv..

Jag är medlem i Familjeliv och jag älskar diskussionsforumet, vissa trådar är helt underbara och andra helt underbart korkade. En tråd jag är med i är för oss som ska ha sitt första barn i februari. Det är så skönt att kunna diskutera med nån som upplever exakt samma sak, fråga vad andra köper och inte köper osv.

Men nyss läste jag en tråd som en gravid tjej startat. Hon var så orolig för sin ekonomi, för hon skulle få det lägsta i föräldrarpeng och så radade hon upp sina utgifter så som "min del av hyran", "min del av elen" och "min del av maten". Men vad då "min del", om man nu lever ihop med någon och som dessutom är delaktig i varför man får dålig ekonomi så tycker jag "min del" känns helt fel. När man bestämmer sig för att skaffa barn ihop är man ju väl medveten om att den som är hemma kommer att få sämre ekonomi. Men det ska väl inte bara en lida för? Jag tycker det är jätte konstig inställning. Ska han äta oxfile medans hon äter havregrynsgröt för att hon är hemma med deras gemensamma barn?!

Ett ex. jag behövde nya byxor eftersom jag vuxit ur de flesta och de nya byxorna insisterade Jimmy på att betala, eftersom vi faktiskt va två som bestämde att jag skulle "växa ur" mina vanliga kläder. Vi har inte gemensam ekonomi och vi har inga planer på att skaffa det heller men vi hjälps ju åt så klart.

Jag har tänkt länge att jag ska börja plugga men jag känner att jag inte har råd riktigt att börja leva på CSN medans Jimmy säger exakt tvärtom "klart vi har råd!! Du har ju läshuvud, använd det!! Läs till läkare om det är det du vill!" Han tycker vi kan vänta med hus några år om jag ska plugga.

Det är väl faktiskt det som är kärlek, jag vet att han drömmer om hus och massor med barn medans han vet att jag drömmer om att utbilda mig och han är beredd att vänta med sin dröm för min dröms skull.

Nu har jag faktiskt hittat en utbildning jag lurar på, fast det blir inte förän våren 2013.. Vi får väl se ;)

Denna köpdjungel!!!

Jag var på apoteket i lördags, skulle handla hem lite saker inför det som komma skall. Jag plocka på mig lite bebis-alvedon och bebis-näsdroppar, så fråga jag en på som jobba på apoteket om det var nått mer hon tyckte jag skulle köpa. Hon fråga om det var första barnet och när jag svara ja, var det som dollartecken kom upp i ögonen på henne och hon tänkte "den här kan vi lura lite extra". Hon försökte tillochmed få mig att köpa barnolja, men där gick min gräns för det finns för halva priset på willys och rusta. Men jag var nog dagens bästa kund.

Det finns så otroligt mycket grejer som försäljarna försöker lura på en, "för det här mååååste man bara ha". Andningslarm tex, det är säkert en väldigt bra grej om man har ett klent, för tidigt fött barn eller om man har kroniska andningssjukdomar i släkten osv, men till ett friskt, normal stort barn känns det väldigt hysteriskt.

Blöjhinkar som om inte vanlig sopphinkar skulle kunna funka. Dessutom får man en gratis blöjhink av pampers, som påsarna till är ofantligt dyra. Bra affärsidé där.

Sängmobil tror jag helt klart tillhör hittepå-kategorin, även om jag inte får med mig min pappa på det. Vill man titta på massa saker som svävar ovanför en när man ska sova? Dessutom verkar det som, när man frågar andra att barnen skiter i det där. Men morfar han ska ordna sängmobil, han...

Från början trodde vi att babygym och babysitter va helt livsnödvändigt. När vi insåg hur mycket allt vi tänkt köpa gick på sänkte vi ambitionsnivå och önskar oss nu babygym och babysitter av mormor eller farmor.

Sen alla saker som är för mamman. Mamma-kläder. Jag har köpt ett par byxor och beställt ett par leggings som jag väntar på nu som är mamma-kläder. Sånna som går ända upp till brösten. Men det finns trosor som också går så högt upp (som om inte ens vanliga trosor skulle passa?! hmmm..) och dessutom magband "för extra stöd". Eftersom man har några liter extra med blod är det ju inte så att man går runt och känner sig kall, man förstår ju snarare hur klimakteriet känns med dessa svallningar. Om man då ska ha trosor upp till brösten, byxor upp till brösten, ett magband för extra stöd och en tröja över magen, skulle man ju dö. Mina byxor som går så högt upp, brukar jag faktiskt dra ner från magen om jag sitter i soffan eller så för det blir för varmt. Jag har inte köpt en enda tröja som är gravid-anpassad. Jag har haft mina vanliga tunikor och så köpt nån mer i en större storlek. Jag titta på om jag skulle köpa nån klänning till nyår men det sluta med en vanlig trikåklänning, en storlek större för det känns så surt att köpa en klänning för ett tillfälle.

Sen kommer vi till amningskläder. Måste man verkligen ha det? Amningstoppar, amningspyjamas (måste man va snygg när man ammar nattetid också? I mörkret är det väl ingen som ser om man slänger fram tutten iaf?), amningsbh osv. Det känns så himla överkurs tycker jag. Jag tänker inte köpa nån amningsbh förän jag testat att amma med vanlig bh för jag tror det går, för övrigt har ju mina bröst krympt under graviditeten (?!?) så jäkla knepigt kan det väl inte va att slänga upp en tutte lite diskret ur en vanlig bh. Jag tänker iaf testa.

Jag förstår om ni börjar bli lite less på allt barntjat men that's my life just nu.

Vi vet ju inte vad Någon är för sort och det spelar ingen roll heller vad det blir, jag ångrar mig, vad jag tror 10 gånger om dagen. Vi har ju självklart köpt en del kläder till Någon.

Men jag kan bli så iriterad på uppdelningen flicka och pojke, redan i storlek 50. Värst av allt är HM, det har det extremt uppdelat i butiken. Får jag inte bestämma själv vad jag anser passar på mitt barn oavett kön? Dessutom är kläderna extremt flickiga och pojkiga. Kollade nyss lite på ellos hemsida men även de har märkt alla sina kläder tex "pyjamas, pojke" och den va grå. Får inte små flickor ha grå pyjamas, är inte det lämpligt på nått sätt?

Måste bara tillägga att jag hitta en helt fantastisk plysh-overall på åhlens här om dagen, den va brun med cerisa ränder på. Om Någon är flicka så ska Någons mamma åka och köpa en sån med en gång!!!!

ännu tråkigare

Jag har aldrig ägnat så mycket tankar på försäkringskassan och vad de gör med folk, hemskt men sant. Har nog tillochmed känt att de i vissa fall överdriver, "inte skulle vi väl utförsäkra nån som inte kan jobba, så funkar väl inte Sverige 2011, de bara gnäller!"

Men nu sitter man här i samma röra och förstår hur det verkligen är. DET ÄR SJUKT!!!! Det är en sak att man får avslag, även om jag tycker det är fruktansvärt orättvist också eftersom min läkare anser mig vara för dålig för att arbeta, men att det ska ta 6 veckor innan avslaget ska komma. Det är ju det som är sjukt. 6 dagar vore mer rimligt. 6 veckors förlorad inkomst är sjukt mycket pengar. Jag fattar verkligen att folk hamnar hos kronofogden osv.

Alla kan ju inte ha föräldrar man kan låna till sina räkningar av, och vi har egentligen inte onormlat mycket räkningar. Och det känns så himla orättvist, jag hade verkligen inte trott att min graviditet skulle bli så här. Jag trodde att skyddsnätet skulle fungera, man blir sjukskriven och får pengar, sen söker man havandeskapspeng och får pengar.

Det låter lite klyschigt men december måste ju vara sugigaste månaden att vara utan pengar, även fast vi inte köper julklappar direkt. Man vill ju unna sig en amaryllis eller en jätte cheddarost till jul. Inte köpa Eldorados julmat.

Dessutom har vi inte köpt allt Någon behöver, även om de stora utgifterna är avklarade så kostar ju madrass till spjällsängen lika mycket som sängen i sig, sen är det en hel del småplock grejer som drar iväg tillsammans. Vi får helt enkelt ta tag i detta i januari, och be en liten bön om bättre tider.

trååååkigt...

Är man inte barn alldeles för kort tid av sitt liv?

Det är ju så tråkigt att va vuxen. Man sover bort en tredjedel av sitt liv och jobbar säkert bort lika mycket. Vad gör man resten av tiden då? Vad är det man ägnar tid att fundera på, troligtvis dygnet om, även när man sover och jobbar?

Storhandling på Willys, vilket även kan ses som en sport att försöka undvika när det är som mest folk, men av någon underlig anledning ser man i 90% av fallen att parkeringen är helt full när man kommer dit.

Man går runt i lägenheten och släcker lampor, för elräkning var hemskt dyr förra månaden, men samtidigt funderar man på om det faktiskt lönar sig med sterainljus, för har inte de också blivit hemskt dyra?

Bråk och krångel med försäkringskassan, hur ska pengarna räcka denna månad? Jaha, där rök semesterkassan också, nu har man inte ens de roliga att se framemot.

Måste komma ihåg att boka tvättid/tandläkartid/däckbyte osv.

Måste ändra tvättid/tandläkartid/däckbyte för det krockar med tvättid/tandläkartid/däckbyte.

Var det nått mer jag skulle göra nu när jag är ute med bilen? Bensinen har ju blivit så dyr så mer än en utflykt i veckan har vi inte råd med. Inte ens söndagsåkning kan man roa sig med.

Bundet eller rörlig elpris/bolån, suck?

När man va barn va både tandläkaren och doktorn gratis, nu får man betala 100 kr för att ringa och hosta i luren på en sköterska, för att få hostmedicin utskriven som sen också kostar pengar.

Jaha så har fonderna gått ner, man har alltså förlorat pengar på att spara pengar, hur gick det till? I en sparbössa kan det iaf inte gå minus!!

Nej, jag ger upp! Jag har tröttnat på att va vuxen!