sa du att du hette.... död sill?

Man lär sig otroligt mycket i skolan, på samhällskunskapen i gymnasiet fick vi lära oss söka jobb, skriva CV och personligt brev osv. Nu pratar man om att lära flickor självförsvar också. Det finns nått folk och särskilt tjejer borde få gå i en kurs i. Nått jävligt viktigt.

När man träffar någon för första gången så är första intrycket utseende, hållning och utstrålning, andra intrycket är när man hälsar på dom. Jag kan tycka hela intrycket av en människa kan bli så fel av ett dåligt handslag. Oftast tjejer/kvinnor/tanter som inte kan ta i hand ordentligt. Antingen har dom ingen som helst styrsel i handen eller så tar dom bara mss grep i min hand. Jag kan missa helt vad folk heter bara för jag blir så chockad av handslaget.

När jag hade praktik på NK så sista dagen kom chefkonditorn och tackade för den här tiden och tog i hand. Och så sa han i från "så där får du inte hälsa på folk, och särskilt inte när du är lite kall och fuktig om handen då känns det verkligen som om jag håller i en fisk. Nu gör vi om det där handslaget" Tänk om fler skulle våga säga så. För det är verkligen viktigt. Så snälla skolan, lär barnen att ta i hand ordentligt, titta den andra i ögonen, säga sitt namn och lagom hårt och långt handslag. För om jag skulle varit arbetsgivare och skulle ha arbetsintervjuv så tror jag nog några skulle falla på det andra intrycket.

plasttutte?

Nu vet jag att jag ifråga sätter nästan alla småbarnsföräldrar i Sverige, men jag bara undrar och det här är min åsikt.

Varför kallar man napp för "tutte"? Tutte trodde jag va nått som satt parvis på kroppen och gav mat till barnet första tiden. Dessutom måste det va lite förvirrande för bebisen, den har slutat suga på tutte men får fortfarande "tutte".

Men vad vet jag? Jag kanske står där och kallar nappen för "tutte" när jag väl fått en bebis, det kanske tillhör talfelet som uppstår efter förlossningen som gör att föräldrar inte heller kan säga häst, katt eller hund utan envisas med att det helt plötsligt heter tottohäst, kisse och vovve!

barnprogram vi minns...

Igår när jag skulle sova låg jag och fundera lite så där som brukar.. tänkte på jobbet - tänkte på att det låg en lapp där det stod att jessica måste ringa nånstans - jessica slutar på ica - det kan man ju också heta - men vem vill heta Ica? - Ica i rutan!!!!

Kommer ni ihåg det programmet? Ett helt vidrigt barnprogram, minns inte riktigt vad det gick ut på men jag vet att Ica hade väldigt knepig röst och hon hade ett skelett som hette Åke som satt i en kundkärra. Det behöver dom iaf inte visa i repris..

så va vi där vid barn igen!!

Åh vad jag tycker det är roligt när det blir diskussion bland kommentarerna. I love it.. därför tar vi en till (hoppas jag)

Jag läser Linda Rosings blogg lite imellanåt så där. Hon ska ju gifta sig på lördag och sen åker dom på bröllopsresa. Barnen ska va hemma med faster. Men hon kommer däremot att blogga i från kärlekssemestern. Nu vet inte jag exakt hur gammal hennes yngsta är men han är liten, typ 7-8 månader (chansar jag på). Nu vet jag inte exakt hur länge dom ska vara på bröllopsresa men låt oss gissa på en vecka eller två.

Jag tycker det låter helt sjukt att hon lämnar bort sin bäbis så länge. Jag får lite ont i hjärtan och tårar i ögonen bara jag tänker tanken (jag har jobbat natten och är lite över känslig också). För mig hade det varit mer "naturligt" att ta semester från bloggen än barnen.

Jag tycker det är bra och sunt att ordna med barnvakt, en dag eller en helg eller så. Men inte en vecka eller två. Är det bara jag som tycker det här är upprörande?

jobbpanik...

I går kväll när jag skulle somna drabbades jag av jobbpanik.. Jag ligger 60 minus och det är 11 dagar till schemabryt. Visserligen måste jag bara komma upp till minus 40 för att inte få löneavdrag men jag är vann att ligga 60 plus, så hela grejen käns lite ovant för mig. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till heller, varje natt ligger jag och hoppas att jag vaknar av sms-förfråga. Men det kommer aldrig.

Sen insåg jag att det är bara 6 veckor tills jag är arbetslös. Jag ska gå till bibloteket sen idag och kolla om jag hittar nån bok om personliga brev. Det känns så jobbigt att inte veta vad som händer. Jag tror jag ska gå till kontoret och fiska lite information, nån måste väl kunna ge en en glad eller ledsen min iaf.

Ska ringa i början på nästa vecka och höra på ett ställe som jag skicka in ansökan till som jag verkligen hoppas på. Där vill jag verkligen jobba!

Lisa funderar...

Nu vet jag inte om jag är fördomsfull eller inte. Men jag skulle så gärna vilja krypa in i andra människors hjärna och rota lite.

Jag och Jimmy har varit ihop i 2½ år och varit sambo ungefär lika länge. Vi har en bostadsrätt ihop och en röd volvo V70, samt en vresig katt. Vi känner oss väldigt redo att ta nästa steg i vårt förhållande och även i livet. Vilket för oss kommer bli sommarstuga och barn. Det är det vi drömmer om. Ibland när vi är ute och går dagdrömmer vi ihop om vad våra barn ska heta och hur roligt vi ska ha det när vi åker till Astrid Lindgrens värld.

Jag har alltid velat ha barn, det känns som det är livets mening. Att reproducera sig.

Men nu kommer vi till mina funderingar, det är inte alla som vill ha barn eller som kan få barn helt naturligt. Drömmer dom som vi ändå? Hur tänker dom som inte vill ha barn på framtiden? För om jag funderar på min framtid och försöker radera ut tanken på barn så blir det bara tomt.

Hur tänker dom som lever i homosexuella förhållanden? Dom kan ju inte få barn utan att få hjälp utifrån, men drömmer dom som vi gör eller hur tänker dom? Tycker sånt här är spännande

personligt brev...

jag sitter och söker jobb eftersom jag är varslad. Men jag kommer knappt ihåg hur man gör. Så jag googla lite och just nu försöker jag lista min starka sidor, bara för att ha nått att bygga det personliga brevet på. Och det blir tok klyschigt:

• Punktlig.
• Öppen för nya förslag och idéer.
• Social.
• Försöker att alltid se möjligheterna istället för hindren.
• Ställer upp med kort varsel.

Det känns ju som om jag inte är den enda som skrivit så här....