nått helt fantastiskt konstigt och underbart..

I värmland får alla erbjudande om att göra KUB-test, en typ av fosterdiagnostik. Jimmy ville gärna att vi skulle göra det och för min del spelade det ingen roll. Så så fick det bli. KUB-test görs så att jag får lämna ett blodprov och någon vecka senare ska nackspalten mätas, sen läggs resultaten ihop och man räknar ut sannolikheten för kromosomavvikelse. För att kunna mäta nackspalten måste man göra ett ultraljud.

Så för nästan två veckor var vi där. Innan hade vi varit hos barnmorskan och jag sa exakt som jag kände, tänk om de säger "jaha här hittar vi inget! Här är det helt tomt". Men de hittade allt nått där. "Här har vi ett barn och ett hjärta som slår", det var då det slog mig att det kunde faktiskt varit fler. Jimmy hade tydligen tänkt det hela tiden. I min mage låg en liten liten människa. Cirka 5 centimeter stor, fast ändå såg man så tydligt öron, näsa, fingrar och fötter. Allt va där, fast det är så långt kvar.

Dock visade sig att bebisen va lite ouppfostrad, ville inte alls lägga sig så de kunde mäta nackspalten. De buffa på magen så jag blev alldeles kissnödig och jag fick skaka på mig, och då vaknade tydligen bebisen sa tanten.

Ultraljud är nog det häftigaste jag varit med om, nu väntar jag bara på det stora ultaljudet. Det enda tråkiga var att beräknat förlossningsdatum flyttades en vecka framåt, fast februari är ju bättre än januari. Allt visade att det var bra där inne och vi firade genom att åka och äta äcklig thaimat och köpa en färjestadbody.

Lisa räddar världen, igen

Jimmy brukar påpeka för mig att jag kan inte rädda hela världen, men jag vill ju så satans gärna!! Jag vill att alla ska va lyckliga och ha mat för dagen, få gå i skolan osv.

Han har iaf nu gått med på att vi ska skaffa oss ett fadderbarn. Men det finns ju så himla många olika organisationer att välja mellan, jag skulle helst av allt vilja ha ett fadderbarn som man kan skicka brev med och kanske nån present också. Så det känns mer på riktigt. Jag tror inte att nån organisation är bättre än nån annan men de jobbar ju lite olika. Är det nån som har ett fadderbarn eller känner nån som har ett som kan tipsa om vilken organisation de valt och varför?

När jag gick på gärdeskolan (mellanstadiet typ) så skickade vi paket till barnhemsbarn i öststatsländer. Paketen skulle innehålla precis samma sak typ tandborste, tandkräm, tvål, ritblock, kritor och en tablettask och en julhälsning så klart. Nästa alla barn i skolan (stooooor skola) var med och skickade paket, det var flera klassrum fulla. Nu hoppas jag verkligen att den organisationen som ordnade detta finns kvar, är det nån som kan tänka sig veta vad det heter? Jag vill skicka paket!! Jag kan till och med ordna en paketinsamling för de fattiga barnhemsbarnen!!!

sorrg och puckon..

Jag gillar verkligen Malin Wollin, både hennes bloggar och hennes krönikor. Hennes familj och liv verkar så härligt knasigt underbart. Därför lider jag med henne nått fruktanvärt med hennes lilla bebis som dött i magen i vecka 19.

Man tror att man ska få se sitt lilla mirakel när man ska på ultaljud och så har miraklet somnat in därinne.

Dessutom hade någon skickat ett mail som hon valt att lägga upp i sin blogg, någon som tyckte att hon sörjde lite väl mycket det var ju bara ett missfall, inte ett barn på några år som dött. Hur kan man ens säga så? I vecka 19 är det ett barn, det är bara nån vecka i från att barnet faktiskt skulle kunna överleva utanför magen. Oavsett om det "bara" är vecka 19 så har man nog skapat sig en relation till det där barnet som man inte ens kan förklara för nån som inte är eller varit med barn. Det måste vara ett rejält pucko som skickat det där mailet. Dessutom är ju ett missfall en lite tragedi för den som drabbas.

mamma mås!!

(jag har ett lite komplicerat förhållande med mat för tillfället, så jag bloggar lite här istället)

Det finns saker som man inte kan förstå innan man är där, man tror att man ska förstå det men nej det gör man inte.

tex måsarna som attackerar folk till höger och vänster här utan för dörren. "CP-måsar" tänkte man alltid förut. Och jag tror de flesta tänker så. Nu har jag dock börjat sympatisera med dem, om jag trodde mitt barn skulle vara utsatt för fara skulle jag också vilja hacka hål i farans huvud!!

släktens släktingar...

Jag jobbar ju på en himla massa ställen så en dag gick det upp för mig att två som jag jobbar med på olika ställen har samma, ganska ovaliga efternamn. Jag fråga om de var släkt, "ja vi är sysslingar" och där stod jag som en fågelholk "vad betyder det då?". Jo deras föräldrar va kusiner med varandra. Jag är helt fascinerad av sånt här.

Jimmy har en kompis som alltid skryter om att han är släkt med Jimmy Jansson (han från mellon ni vet), de är typ brylingar och är kompisar på facebook men det är också allt. De känner ju inte varandra direkt.

Jag vet vilka som är mina kusiner, de är 5 stycken, men deras barn vet jag inte va de heter och flera av dem har jag aldrig sett. Nu umgås jag vill inte nått särskilt med mina kusiner men ändå.

Min mamma har 30 kusiner, om vi antar att de har 2 barn var skulle jag ha 60 tremäningar och de i sin tur skaffar 2 barn var skulle mina barn få 120 fyrmäningar. Det är ju helt ofattbart många. 2 av mammas kusiner skulle jag känna igen om jag sprang in dem, övriga 28 är helt okända. Jag vet vad två av mina tremäningar heter, övriga 58 (antar vi att de är) är helt okända. Och nu var det här bara på mammas sida. Hur många kusiner min pappa har, har jag ingen som helst aning om.

Jag hoppas att mina barn kommer ha nära kontakt med sina kusiner i bålsta. Kusinerna i Umeå är ju helt omöjligt att ha kontakt med eftersom vi aldrig träffar dem, dessutom är den äldsta 30 år och har egna barn. Med andra ord mina ickefödda barns barn har redan tremäningar.

Men om en 6-7 år så där hoppas jag att mina barn får följa med kusinerna Oliver och Minna (som då kommer va 19 och 16) på skansen eller badhuset, precis som jag tog med dem när de va små.. Jag får nästan en lite tår i ögat när jag tänker på Oliver i 19-årsålder, passa mina barn..

Jag har nog skrivit om den här röran med tremäningar och brylingar förut men jag tycker det är hemskt rörigt och intressant. Frågan som jag ställer mig är: är det ett landsbyggdfenomen att man vet vem ens bryling är?

Längtar....

...Gud vad jag längtar tills vi flyttar!!! Vi jobbar som bara den med vår lägenhet så att vi kan flytta snart, förhoppningvis till hösten. Ibland går man runt och fantiserar lite.. tänk om det finns badkar i nya lägenheten, tänk om det finns diskmaskin i nya lägenheten osv...

Vi har inte gjort klart vår lägenhet och vi har inte hittat någon ny men igår pratade vi om hur vi skulle få ihop flytten logistiskt. Vilka vi ska be om hjälp osv. Jag tror vi löste det i huvudet, fast sen måste ju folk säga ja!

Våran lilla bebis......

...finns inte mer!! Det känns otroligt tomt och konstigt. Varje gång jag går på toaletten tror jag att han ska ligga där på mattan och varje gång man duschat tror jag att han ska komma springandes och trampa i vattenpölarna på golvet, varje gång jag drar upp täcker lite och tårna sticker fram tror jag att nån ska bita mig. Fast det är det ingen som gör! I måndags tog vi bort honom, hade fått urinsten och mådde väldigt dåligt. Urinsten hos katter kan man inte bota, bara få bort för stunden. Det kommer alltid tillbaka. Alltså skulle han få lika ont igen även om man nu kunde behandla honom. Vi valde att låta honom somna istället. Vi har inte orkat plocka bort hans leksaker och hans låda än. Matskålen tog jag bort för en stund sen. Jag tror att Gunnar också saknar honom.