I'm in love

"All my love I give to you
All I do I do for you
I'm in love Baby, I'm in love
Every day and every night
Always till the end of time
I'm in love Baby, I'm in love"

Så går refrängen i Sanna Nielsens supersmöriga schlagerlåt från senaste melodifestivalen. Sånna låtar har ALDRIG tilltalat mig. Jag har ALDRIG förståt innebörden, varför skulle man vilja ge upp sitt liv för nån? Man kan väl inte göra allt man gör för någon annans skull? Det är ju helt skumt i mina ögon. Man gör väl saker först och främst för sin egen skull och sen ibland för nån annan.

Men nu förstår jag... Jag har gått och blivit helt tokförälskad! Kärleken till ett barn, även om det är ofött är den största av alla kärlekar! Hela mitt liv kretsar kring denna lilla varelse som inte ska komma ut förän om 160 dagar.

Såg en repris av Sommarpratarna igår på svt24 och då sa Rickard Wolf att han sökt efter den vilkorslösa kärleken hela sitt liv men när han fick barn förstod han det jag också förstått, det är där den finns, den ultimata kärleken!

Välkommen hem till oss!!

Så här ser det ut när man står vid ytterdörren... Jimmys dator står i hallen, men vi ska nog försöka komma på nått bättre. Typ nått skåp eller så.En överbelamrad bokhylla. Så blir det när man inte fått upp några väggfasta hyllor, för vi är inte helt säkra på om vi ska ha det eller inte. Får nog ta och plocka bort lite saker där sen. Det blev lite motljus när jag skulle ta kort på vardagsrummet. Bokhyllan står ju också där så klart men åt andra hållet då. Det ska upp lite tavlor och gardinomtag osv.
Det här är barnrummet, tänkte att vi inreder det lite spartanskt. Man vill väl inte göra de bortskämda från början. Sova i en flyttkartong, ha sina saker i en flyttkartong, sen finns det ju en skurhink att leka med. Nä, jag skojar så klart. Här står allt vi inte riktigt vet vad vi ska göra av eller inte orkat tagit tag i.

Kök komplett med skjutluckor och brun spis. Bara för din skull, Mixon tog jag kortet så inte köksgardinerna syns, så du måste komma hit för att se dem..

Vårat sovrum, bourdouxfärgade gardiner och ljusblå väggar är kanske inte en kombination jag riktigt älskar med det är bättre än inga gardiner alls.

Finrummet!!!!! Vår fantastiska balkong..

jag hade ju en sak till att säga....

... imorn har vi gått 14 hela veckor, vilket gör det 26 veckor kvar, vilken är exakt ett halvår... Ville bara ni skulle veta...


Och för er trögskallar som inte orkar räkna 26 veckor framåt så landar det på 4 februari!!!

Vi väntar barn!!!!!

det är många som frågat mig "är du med barn? va roligt!" eller "väntar du barn?", både på facebook och i verkliga livet. Bara för att jag är som jag är så svarar jag alltid "ja, det är VI!", "ja VI väntar barn!"

Jag är väldigt säker på att jag inte va ensam när detta barn kom till och jag hoppas och tror att jag inte kommer vara ensam när barnet väljer att komma ut. Det är ju inte jag som ska bli mamma, det är vi som ska bli föräldrar. Både ansvarsmässigt och ekonomiskt så är det ju hälften var. Sen är det ju nån som är lite avundsjuk för att jag måste vara hemma så länge jag ammar och jag inte går att ersätta då. Men det tycker jag bara är gulligt när han muttrar "jaha en annan får 1o dagar hemma, sen får du gosa alldeles själv!!!!!"

nått helt fantastiskt konstigt och underbart..

I värmland får alla erbjudande om att göra KUB-test, en typ av fosterdiagnostik. Jimmy ville gärna att vi skulle göra det och för min del spelade det ingen roll. Så så fick det bli. KUB-test görs så att jag får lämna ett blodprov och någon vecka senare ska nackspalten mätas, sen läggs resultaten ihop och man räknar ut sannolikheten för kromosomavvikelse. För att kunna mäta nackspalten måste man göra ett ultraljud.

Så för nästan två veckor var vi där. Innan hade vi varit hos barnmorskan och jag sa exakt som jag kände, tänk om de säger "jaha här hittar vi inget! Här är det helt tomt". Men de hittade allt nått där. "Här har vi ett barn och ett hjärta som slår", det var då det slog mig att det kunde faktiskt varit fler. Jimmy hade tydligen tänkt det hela tiden. I min mage låg en liten liten människa. Cirka 5 centimeter stor, fast ändå såg man så tydligt öron, näsa, fingrar och fötter. Allt va där, fast det är så långt kvar.

Dock visade sig att bebisen va lite ouppfostrad, ville inte alls lägga sig så de kunde mäta nackspalten. De buffa på magen så jag blev alldeles kissnödig och jag fick skaka på mig, och då vaknade tydligen bebisen sa tanten.

Ultraljud är nog det häftigaste jag varit med om, nu väntar jag bara på det stora ultaljudet. Det enda tråkiga var att beräknat förlossningsdatum flyttades en vecka framåt, fast februari är ju bättre än januari. Allt visade att det var bra där inne och vi firade genom att åka och äta äcklig thaimat och köpa en färjestadbody.

Lisa räddar världen, igen

Jimmy brukar påpeka för mig att jag kan inte rädda hela världen, men jag vill ju så satans gärna!! Jag vill att alla ska va lyckliga och ha mat för dagen, få gå i skolan osv.

Han har iaf nu gått med på att vi ska skaffa oss ett fadderbarn. Men det finns ju så himla många olika organisationer att välja mellan, jag skulle helst av allt vilja ha ett fadderbarn som man kan skicka brev med och kanske nån present också. Så det känns mer på riktigt. Jag tror inte att nån organisation är bättre än nån annan men de jobbar ju lite olika. Är det nån som har ett fadderbarn eller känner nån som har ett som kan tipsa om vilken organisation de valt och varför?

När jag gick på gärdeskolan (mellanstadiet typ) så skickade vi paket till barnhemsbarn i öststatsländer. Paketen skulle innehålla precis samma sak typ tandborste, tandkräm, tvål, ritblock, kritor och en tablettask och en julhälsning så klart. Nästa alla barn i skolan (stooooor skola) var med och skickade paket, det var flera klassrum fulla. Nu hoppas jag verkligen att den organisationen som ordnade detta finns kvar, är det nån som kan tänka sig veta vad det heter? Jag vill skicka paket!! Jag kan till och med ordna en paketinsamling för de fattiga barnhemsbarnen!!!

sorrg och puckon..

Jag gillar verkligen Malin Wollin, både hennes bloggar och hennes krönikor. Hennes familj och liv verkar så härligt knasigt underbart. Därför lider jag med henne nått fruktanvärt med hennes lilla bebis som dött i magen i vecka 19.

Man tror att man ska få se sitt lilla mirakel när man ska på ultaljud och så har miraklet somnat in därinne.

Dessutom hade någon skickat ett mail som hon valt att lägga upp i sin blogg, någon som tyckte att hon sörjde lite väl mycket det var ju bara ett missfall, inte ett barn på några år som dött. Hur kan man ens säga så? I vecka 19 är det ett barn, det är bara nån vecka i från att barnet faktiskt skulle kunna överleva utanför magen. Oavsett om det "bara" är vecka 19 så har man nog skapat sig en relation till det där barnet som man inte ens kan förklara för nån som inte är eller varit med barn. Det måste vara ett rejält pucko som skickat det där mailet. Dessutom är ju ett missfall en lite tragedi för den som drabbas.