jag hade ju en sak till att säga....

... imorn har vi gått 14 hela veckor, vilket gör det 26 veckor kvar, vilken är exakt ett halvår... Ville bara ni skulle veta...


Och för er trögskallar som inte orkar räkna 26 veckor framåt så landar det på 4 februari!!!

Vi väntar barn!!!!!

det är många som frågat mig "är du med barn? va roligt!" eller "väntar du barn?", både på facebook och i verkliga livet. Bara för att jag är som jag är så svarar jag alltid "ja, det är VI!", "ja VI väntar barn!"

Jag är väldigt säker på att jag inte va ensam när detta barn kom till och jag hoppas och tror att jag inte kommer vara ensam när barnet väljer att komma ut. Det är ju inte jag som ska bli mamma, det är vi som ska bli föräldrar. Både ansvarsmässigt och ekonomiskt så är det ju hälften var. Sen är det ju nån som är lite avundsjuk för att jag måste vara hemma så länge jag ammar och jag inte går att ersätta då. Men det tycker jag bara är gulligt när han muttrar "jaha en annan får 1o dagar hemma, sen får du gosa alldeles själv!!!!!"

nått helt fantastiskt konstigt och underbart..

I värmland får alla erbjudande om att göra KUB-test, en typ av fosterdiagnostik. Jimmy ville gärna att vi skulle göra det och för min del spelade det ingen roll. Så så fick det bli. KUB-test görs så att jag får lämna ett blodprov och någon vecka senare ska nackspalten mätas, sen läggs resultaten ihop och man räknar ut sannolikheten för kromosomavvikelse. För att kunna mäta nackspalten måste man göra ett ultraljud.

Så för nästan två veckor var vi där. Innan hade vi varit hos barnmorskan och jag sa exakt som jag kände, tänk om de säger "jaha här hittar vi inget! Här är det helt tomt". Men de hittade allt nått där. "Här har vi ett barn och ett hjärta som slår", det var då det slog mig att det kunde faktiskt varit fler. Jimmy hade tydligen tänkt det hela tiden. I min mage låg en liten liten människa. Cirka 5 centimeter stor, fast ändå såg man så tydligt öron, näsa, fingrar och fötter. Allt va där, fast det är så långt kvar.

Dock visade sig att bebisen va lite ouppfostrad, ville inte alls lägga sig så de kunde mäta nackspalten. De buffa på magen så jag blev alldeles kissnödig och jag fick skaka på mig, och då vaknade tydligen bebisen sa tanten.

Ultraljud är nog det häftigaste jag varit med om, nu väntar jag bara på det stora ultaljudet. Det enda tråkiga var att beräknat förlossningsdatum flyttades en vecka framåt, fast februari är ju bättre än januari. Allt visade att det var bra där inne och vi firade genom att åka och äta äcklig thaimat och köpa en färjestadbody.

Lisa räddar världen, igen

Jimmy brukar påpeka för mig att jag kan inte rädda hela världen, men jag vill ju så satans gärna!! Jag vill att alla ska va lyckliga och ha mat för dagen, få gå i skolan osv.

Han har iaf nu gått med på att vi ska skaffa oss ett fadderbarn. Men det finns ju så himla många olika organisationer att välja mellan, jag skulle helst av allt vilja ha ett fadderbarn som man kan skicka brev med och kanske nån present också. Så det känns mer på riktigt. Jag tror inte att nån organisation är bättre än nån annan men de jobbar ju lite olika. Är det nån som har ett fadderbarn eller känner nån som har ett som kan tipsa om vilken organisation de valt och varför?

När jag gick på gärdeskolan (mellanstadiet typ) så skickade vi paket till barnhemsbarn i öststatsländer. Paketen skulle innehålla precis samma sak typ tandborste, tandkräm, tvål, ritblock, kritor och en tablettask och en julhälsning så klart. Nästa alla barn i skolan (stooooor skola) var med och skickade paket, det var flera klassrum fulla. Nu hoppas jag verkligen att den organisationen som ordnade detta finns kvar, är det nån som kan tänka sig veta vad det heter? Jag vill skicka paket!! Jag kan till och med ordna en paketinsamling för de fattiga barnhemsbarnen!!!

sorrg och puckon..

Jag gillar verkligen Malin Wollin, både hennes bloggar och hennes krönikor. Hennes familj och liv verkar så härligt knasigt underbart. Därför lider jag med henne nått fruktanvärt med hennes lilla bebis som dött i magen i vecka 19.

Man tror att man ska få se sitt lilla mirakel när man ska på ultaljud och så har miraklet somnat in därinne.

Dessutom hade någon skickat ett mail som hon valt att lägga upp i sin blogg, någon som tyckte att hon sörjde lite väl mycket det var ju bara ett missfall, inte ett barn på några år som dött. Hur kan man ens säga så? I vecka 19 är det ett barn, det är bara nån vecka i från att barnet faktiskt skulle kunna överleva utanför magen. Oavsett om det "bara" är vecka 19 så har man nog skapat sig en relation till det där barnet som man inte ens kan förklara för nån som inte är eller varit med barn. Det måste vara ett rejält pucko som skickat det där mailet. Dessutom är ju ett missfall en lite tragedi för den som drabbas.

mamma mås!!

(jag har ett lite komplicerat förhållande med mat för tillfället, så jag bloggar lite här istället)

Det finns saker som man inte kan förstå innan man är där, man tror att man ska förstå det men nej det gör man inte.

tex måsarna som attackerar folk till höger och vänster här utan för dörren. "CP-måsar" tänkte man alltid förut. Och jag tror de flesta tänker så. Nu har jag dock börjat sympatisera med dem, om jag trodde mitt barn skulle vara utsatt för fara skulle jag också vilja hacka hål i farans huvud!!

släktens släktingar...

Jag jobbar ju på en himla massa ställen så en dag gick det upp för mig att två som jag jobbar med på olika ställen har samma, ganska ovaliga efternamn. Jag fråga om de var släkt, "ja vi är sysslingar" och där stod jag som en fågelholk "vad betyder det då?". Jo deras föräldrar va kusiner med varandra. Jag är helt fascinerad av sånt här.

Jimmy har en kompis som alltid skryter om att han är släkt med Jimmy Jansson (han från mellon ni vet), de är typ brylingar och är kompisar på facebook men det är också allt. De känner ju inte varandra direkt.

Jag vet vilka som är mina kusiner, de är 5 stycken, men deras barn vet jag inte va de heter och flera av dem har jag aldrig sett. Nu umgås jag vill inte nått särskilt med mina kusiner men ändå.

Min mamma har 30 kusiner, om vi antar att de har 2 barn var skulle jag ha 60 tremäningar och de i sin tur skaffar 2 barn var skulle mina barn få 120 fyrmäningar. Det är ju helt ofattbart många. 2 av mammas kusiner skulle jag känna igen om jag sprang in dem, övriga 28 är helt okända. Jag vet vad två av mina tremäningar heter, övriga 58 (antar vi att de är) är helt okända. Och nu var det här bara på mammas sida. Hur många kusiner min pappa har, har jag ingen som helst aning om.

Jag hoppas att mina barn kommer ha nära kontakt med sina kusiner i bålsta. Kusinerna i Umeå är ju helt omöjligt att ha kontakt med eftersom vi aldrig träffar dem, dessutom är den äldsta 30 år och har egna barn. Med andra ord mina ickefödda barns barn har redan tremäningar.

Men om en 6-7 år så där hoppas jag att mina barn får följa med kusinerna Oliver och Minna (som då kommer va 19 och 16) på skansen eller badhuset, precis som jag tog med dem när de va små.. Jag får nästan en lite tår i ögat när jag tänker på Oliver i 19-årsålder, passa mina barn..

Jag har nog skrivit om den här röran med tremäningar och brylingar förut men jag tycker det är hemskt rörigt och intressant. Frågan som jag ställer mig är: är det ett landsbyggdfenomen att man vet vem ens bryling är?