Vi vet ju inte vad Någon är för sort och det spelar ingen roll heller vad det blir, jag ångrar mig, vad jag tror 10 gånger om dagen. Vi har ju självklart köpt en del kläder till Någon.

Men jag kan bli så iriterad på uppdelningen flicka och pojke, redan i storlek 50. Värst av allt är HM, det har det extremt uppdelat i butiken. Får jag inte bestämma själv vad jag anser passar på mitt barn oavett kön? Dessutom är kläderna extremt flickiga och pojkiga. Kollade nyss lite på ellos hemsida men även de har märkt alla sina kläder tex "pyjamas, pojke" och den va grå. Får inte små flickor ha grå pyjamas, är inte det lämpligt på nått sätt?

Måste bara tillägga att jag hitta en helt fantastisk plysh-overall på åhlens här om dagen, den va brun med cerisa ränder på. Om Någon är flicka så ska Någons mamma åka och köpa en sån med en gång!!!!

ännu tråkigare

Jag har aldrig ägnat så mycket tankar på försäkringskassan och vad de gör med folk, hemskt men sant. Har nog tillochmed känt att de i vissa fall överdriver, "inte skulle vi väl utförsäkra nån som inte kan jobba, så funkar väl inte Sverige 2011, de bara gnäller!"

Men nu sitter man här i samma röra och förstår hur det verkligen är. DET ÄR SJUKT!!!! Det är en sak att man får avslag, även om jag tycker det är fruktansvärt orättvist också eftersom min läkare anser mig vara för dålig för att arbeta, men att det ska ta 6 veckor innan avslaget ska komma. Det är ju det som är sjukt. 6 dagar vore mer rimligt. 6 veckors förlorad inkomst är sjukt mycket pengar. Jag fattar verkligen att folk hamnar hos kronofogden osv.

Alla kan ju inte ha föräldrar man kan låna till sina räkningar av, och vi har egentligen inte onormlat mycket räkningar. Och det känns så himla orättvist, jag hade verkligen inte trott att min graviditet skulle bli så här. Jag trodde att skyddsnätet skulle fungera, man blir sjukskriven och får pengar, sen söker man havandeskapspeng och får pengar.

Det låter lite klyschigt men december måste ju vara sugigaste månaden att vara utan pengar, även fast vi inte köper julklappar direkt. Man vill ju unna sig en amaryllis eller en jätte cheddarost till jul. Inte köpa Eldorados julmat.

Dessutom har vi inte köpt allt Någon behöver, även om de stora utgifterna är avklarade så kostar ju madrass till spjällsängen lika mycket som sängen i sig, sen är det en hel del småplock grejer som drar iväg tillsammans. Vi får helt enkelt ta tag i detta i januari, och be en liten bön om bättre tider.

trååååkigt...

Är man inte barn alldeles för kort tid av sitt liv?

Det är ju så tråkigt att va vuxen. Man sover bort en tredjedel av sitt liv och jobbar säkert bort lika mycket. Vad gör man resten av tiden då? Vad är det man ägnar tid att fundera på, troligtvis dygnet om, även när man sover och jobbar?

Storhandling på Willys, vilket även kan ses som en sport att försöka undvika när det är som mest folk, men av någon underlig anledning ser man i 90% av fallen att parkeringen är helt full när man kommer dit.

Man går runt i lägenheten och släcker lampor, för elräkning var hemskt dyr förra månaden, men samtidigt funderar man på om det faktiskt lönar sig med sterainljus, för har inte de också blivit hemskt dyra?

Bråk och krångel med försäkringskassan, hur ska pengarna räcka denna månad? Jaha, där rök semesterkassan också, nu har man inte ens de roliga att se framemot.

Måste komma ihåg att boka tvättid/tandläkartid/däckbyte osv.

Måste ändra tvättid/tandläkartid/däckbyte för det krockar med tvättid/tandläkartid/däckbyte.

Var det nått mer jag skulle göra nu när jag är ute med bilen? Bensinen har ju blivit så dyr så mer än en utflykt i veckan har vi inte råd med. Inte ens söndagsåkning kan man roa sig med.

Bundet eller rörlig elpris/bolån, suck?

När man va barn va både tandläkaren och doktorn gratis, nu får man betala 100 kr för att ringa och hosta i luren på en sköterska, för att få hostmedicin utskriven som sen också kostar pengar.

Jaha så har fonderna gått ner, man har alltså förlorat pengar på att spara pengar, hur gick det till? I en sparbössa kan det iaf inte gå minus!!

Nej, jag ger upp! Jag har tröttnat på att va vuxen!

Här och nu...

När jag väl gjort ett blogginlägg, kom det ett till, till mig igår när jag skulle sova. Kanske bara behövdes att starta upp maskineriet igen.

Jag är ju gravid i 7 månaden som ni kanske vet, och jag har aldrig varit så tacksam för att jag lever precis här och nu. Jag har ägnat detta mycket tankar och ja, jag är tacksam ända ut i fingerspetsarna. Detta av två anledningar.

Om jag är det minsta orolig, har frågor eller funderingar behöver jag bara lyfta luren och ringa MVC, Förlossningen eller sjukvårdsupplysningen och jag vet att de kommer att lyssna på min oro och ta den på allvar. För några veckor sedan hade jag sån fruktansvärd huvudvärk hela veckan, jag vaknade ofta av den på nätterna, så jag ringde MVC, min barnmorska var ledig men jag fick prata med en annan och fick en tid med en gång. De tog alla tänkbara prover för att utesluta havandeskapsförgiftning, det visa sig vara nått virus bara.

Dessutom litar jag helt och fullt på de som jobbar på förlossningen, jag vet att det är utbildad och kunnig personal och att de har all tänkbar medicinsk utrustning för att hjälpa mig och mitt barn. Jag är inte rädd för att föda, för jag känner mig helt trygg.

Den andra anledningen till att jag känner mig så lycklig över att jag lever här och nu är att vi lever 2011 i jämnställda Sverige. Att vara gravid är inte roligt, inte alls på nått sätt. Jag har foglossningar, onda förvärkar, ont i ryggen, ont i revbenen och dessutom har man inte alls samma energi. Om inte jag orkar dammsuga/laga mat/handla/tvätta säger jag bara det och min sambo säger bara "okej, jag gör det".

Jag ägnar ganska mycket tankar på människorna som levde förr i tiden eller någon annanstans i världen. Om man redan nu haft 7 barn, 5 getter och 3 kor som skulle mjölkas och dessutom bodde i en hydda med jordstampat golv och det är en "vis kvinna" som skulle hjälpa mig med förlossingen, då hade man ju haft rätt att gnälla och va orolig.

Fast jag gnäller ju ändå, fast med lite dåligt samvete, för jag har det väldigt bra egentligen.

nämen, hon bloggar!!!

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra med min blogg, jag har just nu ingen ispiration till att blogga men samtidigt vill jag ta bort bloggen, den har varit en så himla stor del av mitt liv under så lång tid.

Det allra första blogginlägget jag skrev var 12 januari 2007, det är ändå snart 5 år sen. Det är skrämande om man tänker på allt som hänt i mitt liv under dessa fem år. Då för fem år sen bodde jag i en rövarkula med min älskade blodtörstige kisselimiss. Jag var singel som ägnade den mesta tiden åt att jobba. Jag var nog en ganska tragisk figur. Bara den lägenheten, den va så skitig och äcklig, jag skulle dö om jag skulle behöva sova en natt där nu.

Jag trodde aldrig jag skulle hitta den rätta, men jag ville så gärna. Det är nästan så jag tror jag lät mig utnyttjas i jakten på att bli sedd en liten, liten stund, att någon skulle tycka om mig, bara för den jag är. Tänk vad många idioter man slösat både tårar och tid på.

Egentligen är det inte konstigt att man ser ut som man gör, när jag tittar tillbaka i bloggen så handlar lite titt som tätt om bantning och faktiskt lyckades jag i perioder men sen gick jag tillbaka till mitt Coca-Cola-missbruk.

Nu fem år senare, känns det som jag är 10 år äldre än då. Här sitter man i sin ganska nyinköpta bostadsrätt, som vi har bolån på. Jag har en sambo, vi diskuterar både förlovning och äktenskap. Vi har redan valt förlovningsringar, men alltid kommer det nått tråkigt ekonomsikt imellan, typ bilservice, och aldrig kommer det där magiska tillfället som gör att det passar att förlova sig. Men man kankse måste skapa de där magiska tillfällena själv om man vill att det ska hända.

Om mindre än 12 veckor väntas vår lilla knodd komma, för min del för den gärna komma om 10 veckor. Vi har köpt allt, skötbordet står redo, spjällsängen står visserligen kvar i sin kartong men den är där och barnvagnen är beställd. Känns väldigt konsigt att det faktiskt inte är så långt kvar innan vi blir en familj på riktigt.

I våras hade jag en 25-årskris, jag hittade det första gråa hårstråt och det kändes som om hela livet stor och stampa på samma ställe. Men sen blev jag gravid, vi köpte bostadsrätt och jag kom in på universitetet, nu var jag visserligen tvungen att hoppa av eftersom jag blev sjukskriven och allt det som krångla. Men jag kom ju iaf in. Nu känns allt mycket bättre för den stora dagen, på torsdag. Det känns faktiskt inte alls. Nu har det gråa hårstråt fått några grå kompisar och det är lite iriterande när man inte kan göra nått åt det men jag inbillar mig att jag ska färga håret när jag kommer hem från BB, även om jag innerst inne vet att jag kommer ha lite annat för mig och kanske inte kommer tänka på mitt hår i första hand.

Vi får väl se hur det blir med bloggen i framtiden, jag har ju inte ens någon kisselimiss längre. Först och främst ska jag fylla 25, jag kanske vaknar på torsdag och fått en helt ny livsinställning, vad vet jag.