Här och nu...

När jag väl gjort ett blogginlägg, kom det ett till, till mig igår när jag skulle sova. Kanske bara behövdes att starta upp maskineriet igen.

Jag är ju gravid i 7 månaden som ni kanske vet, och jag har aldrig varit så tacksam för att jag lever precis här och nu. Jag har ägnat detta mycket tankar och ja, jag är tacksam ända ut i fingerspetsarna. Detta av två anledningar.

Om jag är det minsta orolig, har frågor eller funderingar behöver jag bara lyfta luren och ringa MVC, Förlossningen eller sjukvårdsupplysningen och jag vet att de kommer att lyssna på min oro och ta den på allvar. För några veckor sedan hade jag sån fruktansvärd huvudvärk hela veckan, jag vaknade ofta av den på nätterna, så jag ringde MVC, min barnmorska var ledig men jag fick prata med en annan och fick en tid med en gång. De tog alla tänkbara prover för att utesluta havandeskapsförgiftning, det visa sig vara nått virus bara.

Dessutom litar jag helt och fullt på de som jobbar på förlossningen, jag vet att det är utbildad och kunnig personal och att de har all tänkbar medicinsk utrustning för att hjälpa mig och mitt barn. Jag är inte rädd för att föda, för jag känner mig helt trygg.

Den andra anledningen till att jag känner mig så lycklig över att jag lever här och nu är att vi lever 2011 i jämnställda Sverige. Att vara gravid är inte roligt, inte alls på nått sätt. Jag har foglossningar, onda förvärkar, ont i ryggen, ont i revbenen och dessutom har man inte alls samma energi. Om inte jag orkar dammsuga/laga mat/handla/tvätta säger jag bara det och min sambo säger bara "okej, jag gör det".

Jag ägnar ganska mycket tankar på människorna som levde förr i tiden eller någon annanstans i världen. Om man redan nu haft 7 barn, 5 getter och 3 kor som skulle mjölkas och dessutom bodde i en hydda med jordstampat golv och det är en "vis kvinna" som skulle hjälpa mig med förlossingen, då hade man ju haft rätt att gnälla och va orolig.

Fast jag gnäller ju ändå, fast med lite dåligt samvete, för jag har det väldigt bra egentligen.