Tradera!!

Jag älskar tradera, detta är mina senaste fynd.. Hängseljeans i storlek 68 för 25 kr, alfonsbody i storlek 62 för 40 kr

Dessa helt nya bodys köpte jag för 3 kr styck!!

Barnbidrag..

Idag fick vi vårat alldeles första barnbidrag utbetalat till oss. 1050 kr rakt in på kontot.

Kommer ni ihåg när man va 14 år och trodde man hade någon slags laglig rätt till sitt barnbidrag, för att ALLA andra fick ju sitt?

Men varför får man barnbidrag egentligen? Varför har jag rätt till ett bidrag från staten för att jag har valt själv att skaffa barn? Finns det inte nått bättre sätt att använda skattepengarna så det kan gynna småbarnsföräldrar, sänka dagisavgiften eller höja föräldrarpengen etc. Jag förstår ju att barnbidraget är tänkt för att det inte ska bli en klassfråga, om man har råd att skaffa barn eller inte. Men borde det inte finnas nått inkomsttak, tjänar du mer än så får du inget barnbidrag.

Om de höjde föräldrarpengen skulle det inte heller bli en jämställdshetsfråga om vem som är föräldrarledig och vabbar, eftersom män oftast tjänar mer så har man oftast inte som familj råd med att mannen är hemma. Jag vet flera familjer där det är så, det är alltså inte en fråga om jämställdhet och intresse för sina egna barn utan en ren ekonomisk fråga.

Så tänker iaf jag!

Amning

Så fort man berättar att man är gravid så är det som om folk bara måste berätta hemska förlossningsberättelser om barn som sitter fast, underliv som spricker från punkt A till punkt B, stora blodförluster osv. Man vet redan innan man är gravid att förlossningen, den kan gå hur som helst, det går inte att förbereda sig helt och hållet. Det bästa är väl om man tänkt att allt kan hända.

Men amning är det ingen som pratar om. Man tror att alla kan det, det är det mest naturliga i världen, att det bara att slänga fram tutten så kommer bebisen suga sig fast och allt kommer bli så harmoniskt. Varför kan vi inte va så öppna och dela med oss, säga som det är, det är inte bara att slänga fram tutten. Att man inte kunde föda på "rätt sätt" kan man väl leva med men att man inte kan amma, känns ju som det största nederlaget. För man tror att alla andra kan.

Charlie fick komma till bröstet så fort jag fick honom i famnen på uppvaket och jag fick hjälp av en barnmorska omedelbart för att komma igång. Men han sög fel redan från början och jag fick en blodblåsa mitt på bröstvårtan redan första dygnet. Barnet ska ju suga för att mjölkproduktionen ska gå igång och det gör ont. Det är ju som att vrida ur en disktrasa som är torr i hopp om några droppar vatten.

När vi låg på avdelning 11 fick vi en del hjälp av personalen, Charlie hade svårt att få tag och även när han fått hjälp så tappade han det fort igen. Ofta var han så hungrig att han blev hysterisk och for med huvudet, vilket inte gjorde det lättare. Redan första natten hemma var vi tvungen att ge honom ersättning, han blev inte mätt och efter flera timmars amning var jag och han helt slut. Den där lilla skvätten ersättning fick mig att känna mig som en skurk, att jag var en dålig mamma. Han fick ersättningen en natt till innan BVC gjorde hembesök när han var en vecka.

Jag hade sån ångest inför BVC besök. Jag visste att amningen skulle komma upp och att jag måste erkänna att jag gett upp och gett han flaska två gånger. Sköterskan hade inget att säga om den saken men jag fick inte amma flera timmar i sträck. Dessutom hade han inte ökat i vikt som han skulle, "du har gett han för lite mat", exakt de orden sa hon, men det kändes mer som hon slet ut mitt hjärta och stampa på det. Jag grät i ett helt dygn, på grund av de orden. Det hade suttit en okänd människa vid mitt köksbord och hävdat att jag svälter mitt barn. Hennes lösning var att han skulle ligga 10 minuter vid varje bröst och sen få ersättning tills han var mätt. Hon prata om att hans tungsträng var för kort och det var därför han inte kunde få bra tag, men det kunde man åtgärda på sjukhuset genom ett litet "klipp". Det ska inte klippas i mitt barns mun!!! (om han får problem senare i livet är ju det en helt annan sak)

Dagen efter BVCs besök så gav jag upp! Mamma hade kommit hem från Egypten och det hjälpte att prata med henne också. Varför ska jag hålla på kämpa, med ett hysteriskt hungrigt barn som inte får tag om bröstet? Hela amningen var så ångestfylld, jag ville inte gå ut bland folk för jag var så rädd att han skulle bli hungrig. En kväll grät jag för jag va så orolig för natten, att jag skulle behöva amma hela natten igen.

När Charlie var 8 dagar slutade jag amma! Och vi mådde så bra av det. Helt plötsligt sov han 3 timmar i sträck istället för att äta 3 timmar. Vi fick komma för ny vikt redan dagen efter och äntligen hade han börjat gå upp i vikt och några dagar senare såg man att han blivit rundare i ansiktet.

Det finns både för och nackdelar med ersättning. Nu kan ju Jimmy ta vissa matningar, även om jag ger 90% av all mat men skulle jag vilja gå hemifrån en stund, bara gå till ica eller ta en promenad vet jag att de klarar sig utan mig. Men och andra sidan är det just det som är det jobbiga, Charlie klarar sig utan mig. Vem som helst med en flaska kan egentligen ersätta mig, mycket egoistisk tanke men så är det.

Jag tycker alla som tycker det är jobbigt och svårt att amma ska stå upp för det, så inte nyblivna första gångs mammor tror att det är så jäkla enkelt!

Förlossningsberättelse 37 + 5

Måndag 16 januari

På måndagen jobbade jag som vanligt, 7-15 men jag hade sånna fruktansvärda förvärkar. Jag hade ju haft förvärkar innan men inte så kraftiga, tog två alvedon men de tog inte udden av nånting. Försökte jobba så gott jag kunde men övervägde några gånger att ringa min kollega och be henne komma tidigare. Tänkte att går inte dessa förvärkar över till eftermiddagen så får jag nog ringa till förlossningen och rådfråga de lite. Men självklart hade de släppt på eftermiddagen, skickade ändå ett sms till M och frågade om hon hade en backup-plan för torsdag när jag skulle passa hennes barn. Jag kände det på mig att jag inte skulle kunna göra det.

Tisdag 17 januari

På tisdagen var jag ledig och kände ingenting. Gjorde inget särskilt under dagen och sen på eftermiddagen var vi på sista föräldrargruppen och såg en film om amning, det va så mycket hormoner i det där rummet under filmen att man nästan kunde ta på de. Kände mig nästan lite tårögd av alla söta bebisar på filmen.

När vi kom hem slängde vi oss middagen och Jimmy åkte till jobbet. På kvällen gick vi la oss tidigt för att se på webbtv i sängen och ag känner hur det blir blött i trosorna, så jag går upp för att byta de. Då det kommer en tsunami i trosorna, jag ser också att det är blött i sängen. Jag och Jimmy bara gapskrattar när vi står där och tittar på varandra. Det kom så oväntat. "va gör vi nu då?" så jag ringde jobbet först och berätta att jag inte skulle komma dagen efter och inte något mer alls faktiskt. Sen ringde jag förlossningen och de ville jag skulle komma in för en undersökning och "konstatering av vattenavgång". Vi kom in vid 22-tiden och fick svara på massor med frågor sen fick jag ligga med CTG-maskin som bara krångla och jag fick så ont i ryggen av att ligga på den där hårda britsen, efter 30 minuter upptäcker det att den inte skrivit ut nått alls, så jag fick snällt ligga där en stund till. Barnmorskan är tveksam till om det verkligen är vattnet som gått eftersom de hade "fel" färg. En läkare ska undersöka mig så fort den där förbannade CTG-maskinen skött sig. Men när jag får lägga mig på sidan istället ser både Jimmy och barnmorskan att mina byxor är genom blöta och barnmorskan tror äntligen på oss om vattenavgång och vi slipper läkarundersökning. Vi får åka hem igen och ska komma tillbaka dagen efter.

Vi bestämmer att Jimmy ska gå till jobbet som vanligt dagen efter och han går och lägger sig. Jag lägger mig på soffan och försöker sova men värkarna kommer titt som tätt, fast oregelbundet. Jag har trott innan att duscha inte kan hjälpa men det gör det faktiskt och jag slår nog svenskt rekord i duschning den natten och jag lyckas faktiskt sova någon timme efter en lång varm dusch.

Onsdag 18 januari

Jimmy åker till jobbet och jag tar tag i praktiska saker som att ringa kontoret på jobbet, försäkringskassan, avbokar min tid hos MVC för nästa vecka osv. 13.00 ska vi till sjukhuset för ny CTG-kurva, Jimmy kommer hem och hämtar mig. Kurvan ser bra ut och vi får åka hem igen, vi får en tid till 8.30 dagen efter om inget annat hänt. På väg hem stannar vi på Coop Nolgård och handlar lite, frukt och godis. Stod med värkar bland plockgodiset, mycket underlig känsla.

Jimmy åker inte tillbaka till jobbet utan tar ledigt resten av dagen och veckan. Eftermiddag ligger vi soffan och ser typ 5 beckfilmer (?!?), försöker äta lite och sen går vi och lägger oss.

Runt midnatt gör värkar väldigt ont och jag ringer förlossningen, som föreslår alvedon och dusch. De hjälper i två timmar till sen kommer värkarna med 3 minuters mellanrum och vi åker in.

Torsdag 19 januari

Vi kommer in strax efter 02 till förlossningen. Jag var öppen 3 cm, när vi kommer in. Samma frågor som vanligt (vad har de journaler till?) och ny CTG-kurva. Värkarna gör så satans jävla ont men jag får en liten andningskurs som var mycket hjälpsam men även en trevlig liten morfinspruta och får sova 2-3 timmar. Vid 10 på morgonen får jag smörgås, värkstimulerande dropp och antibiotika. Hur kan antibiotika man får i armen smaka så illa i munnen?!? Sen får vi gå i koridoren några timmar. Sen har jag ingen aning om tidpunkter. Jag får variera mellan att stå mot gåbord, sitta på en stol och ligga i sängen. Upp och ner, upp och ner. De ökar droppet hela tiden och jag får en dos antibiotika till.

Så byter de personal, igen, tredje personalstyrkan kommer in. Nån gång under eftermiddagen börjar jag kaskadspy, rakt ut. Jag fick otroligt dåligt samvete också och bad om ursäkt till sköterskan som fick städa. Men hon svara att spyor är bra för då trycker det på rätt ställe, de gillar spyor på förlossningen. Va hurtig man kan va!

Jag lyckas få i mig en banan mellan värkarna, jag avskyr bananer egentligen men den såg ganska god ut där den låg. Jag blev mest förvånad över att Jimmy inte kommentera att jag åt banan, men det våga han inte riktigt då. Han har gjort det i efteråt.

Så fortsätter det upp och ner, Jimmy som häller i mig alldeles för stark körsbärssaft på hejad av barnmorskan. Barnmorskan säger hela tiden att det är nära, så nära. Jag är fullt öppen och när som helst är bebisen ute. Armar och ben skakar och barnmorskan lovar mig att alldeles strax är det över och jag ska få äta! Men det tar liksom inte slut. Jag vet att jag titta på klockan vid 20.30 och säger till Jimmy "åh, nej nu blir det snart ny personal, IGEN!". Det blir fler och fler personer i rummet och nu i efterhand kommer jag ihåg att de viskar lite om att ringa på jourläkare för förlossningsläkaren är upptagen osv. Runt 21 kommer det en jourläkare som undersöker mig och sen går det fort.

Medans de är ute ur rummet, hinner jag gråta en skvätt över att det blir snitt, jag ville verkligen inte det innan. Det kommer in en undersköterska ocht tröstar mig lite (Jimmy tröstar ju mig också). De slänger över mig i annan säng och jag minns att barnmorskan rycker av mig strumporna. Så sätter de KAD och tar bort droppet, sen bär det av till operation.

Jag tycker det tog en halv evighet från att jag hamnar på operationsbordet innan de sätter den där jävla sprutan i ryggen. Men det var ju för jag hade värkar hela tiden, de kunde inte sätta den mitt i en värk. Men bara den kommit in hjälper det med en gång. Narkossköterskorna pratar om namn på bebisen, budepestrulle och semesterresor. Det va faktiskt ganska trevligt. Helt plötsligt piper det bakom det gröna skynket och 21.51 kommer han ut. Han visas upp snabbt för mig, jag får se att det är en pojke, sen går barnmorskan, bebis och Jimmy ut ur rummet. De kommer tillbaka efter en stund och han får ligga på mitt bröst några minuter innan de går igen och jag blir ihopsydd igen.

De förklarar för mig att jag hamnar på uppvaket och Jimmy får gå med bebisen till förlossningen för undersökningar av bebisen och de får ligga lite hud mot hud, för att sen komma till uppvaket. Tiden jag låg på uppvaket var nog det värsta av allt. Här hade man kämpat i flera dygn och så låg man alldeles ensam i en säng. Några sängar bort låg det en annan som blivit snittad men hennes bebis hade kommit ner. Så jag låg där och lyssna på hennes bebis och grät. Tillsist fråga jag om de verkligen hade ringt och sagt att jag va där. Men då var de på väg, men vilken lång väntan det var, troligtvis bara några minuter. Sen kom de äntligen, mina pojkar.

2 på natten kom vi till avdelning 11 och jimmy fick åka hem och sova, och jag fick smörgåsar!!! Välbehövligt tror jag. På natten var jag tvungen att kolla i blöjan att det verkligen var en pojke, jag hade ju bara sett det i 10 sekunder på operation.

Vi blev kvar till söndagen på 11:an och det var skönt faktiskt. Personalen som jobbar där är ju helt underbar. Som en massa mormödrar i 60-65 års åldern som bara är snälla och goa.