På måndagen jobbade jag som vanligt, 7-15 men jag hade sånna fruktansvärda förvärkar. Jag hade ju haft förvärkar innan men inte så kraftiga, tog två alvedon men de tog inte udden av nånting. Försökte jobba så gott jag kunde men övervägde några gånger att ringa min kollega och be henne komma tidigare. Tänkte att går inte dessa förvärkar över till eftermiddagen så får jag nog ringa till förlossningen och rådfråga de lite. Men självklart hade de släppt på eftermiddagen, skickade ändå ett sms till M och frågade om hon hade en backup-plan för torsdag när jag skulle passa hennes barn. Jag kände det på mig att jag inte skulle kunna göra det.
Tisdag 17 januari
På tisdagen var jag ledig och kände ingenting. Gjorde inget särskilt under dagen och sen på eftermiddagen var vi på sista föräldrargruppen och såg en film om amning, det va så mycket hormoner i det där rummet under filmen att man nästan kunde ta på de. Kände mig nästan lite tårögd av alla söta bebisar på filmen.
När vi kom hem slängde vi oss middagen och Jimmy åkte till jobbet. På kvällen gick vi la oss tidigt för att se på webbtv i sängen och ag känner hur det blir blött i trosorna, så jag går upp för att byta de. Då det kommer en tsunami i trosorna, jag ser också att det är blött i sängen. Jag och Jimmy bara gapskrattar när vi står där och tittar på varandra. Det kom så oväntat. "va gör vi nu då?" så jag ringde jobbet först och berätta att jag inte skulle komma dagen efter och inte något mer alls faktiskt. Sen ringde jag förlossningen och de ville jag skulle komma in för en undersökning och "konstatering av vattenavgång". Vi kom in vid 22-tiden och fick svara på massor med frågor sen fick jag ligga med CTG-maskin som bara krångla och jag fick så ont i ryggen av att ligga på den där hårda britsen, efter 30 minuter upptäcker det att den inte skrivit ut nått alls, så jag fick snällt ligga där en stund till. Barnmorskan är tveksam till om det verkligen är vattnet som gått eftersom de hade "fel" färg. En läkare ska undersöka mig så fort den där förbannade CTG-maskinen skött sig. Men när jag får lägga mig på sidan istället ser både Jimmy och barnmorskan att mina byxor är genom blöta och barnmorskan tror äntligen på oss om vattenavgång och vi slipper läkarundersökning. Vi får åka hem igen och ska komma tillbaka dagen efter.
Vi bestämmer att Jimmy ska gå till jobbet som vanligt dagen efter och han går och lägger sig. Jag lägger mig på soffan och försöker sova men värkarna kommer titt som tätt, fast oregelbundet. Jag har trott innan att duscha inte kan hjälpa men det gör det faktiskt och jag slår nog svenskt rekord i duschning den natten och jag lyckas faktiskt sova någon timme efter en lång varm dusch.
Onsdag 18 januari
Jimmy åker till jobbet och jag tar tag i praktiska saker som att ringa kontoret på jobbet, försäkringskassan, avbokar min tid hos MVC för nästa vecka osv. 13.00 ska vi till sjukhuset för ny CTG-kurva, Jimmy kommer hem och hämtar mig. Kurvan ser bra ut och vi får åka hem igen, vi får en tid till 8.30 dagen efter om inget annat hänt. På väg hem stannar vi på Coop Nolgård och handlar lite, frukt och godis. Stod med värkar bland plockgodiset, mycket underlig känsla.
Jimmy åker inte tillbaka till jobbet utan tar ledigt resten av dagen och veckan. Eftermiddag ligger vi soffan och ser typ 5 beckfilmer (?!?), försöker äta lite och sen går vi och lägger oss.
Runt midnatt gör värkar väldigt ont och jag ringer förlossningen, som föreslår alvedon och dusch. De hjälper i två timmar till sen kommer värkarna med 3 minuters mellanrum och vi åker in.
Torsdag 19 januari
Vi kommer in strax efter 02 till förlossningen. Jag var öppen 3 cm, när vi kommer in. Samma frågor som vanligt (vad har de journaler till?) och ny CTG-kurva. Värkarna gör så satans jävla ont men jag får en liten andningskurs som var mycket hjälpsam men även en trevlig liten morfinspruta och får sova 2-3 timmar. Vid 10 på morgonen får jag smörgås, värkstimulerande dropp och antibiotika. Hur kan antibiotika man får i armen smaka så illa i munnen?!? Sen får vi gå i koridoren några timmar. Sen har jag ingen aning om tidpunkter. Jag får variera mellan att stå mot gåbord, sitta på en stol och ligga i sängen. Upp och ner, upp och ner. De ökar droppet hela tiden och jag får en dos antibiotika till.
Så byter de personal, igen, tredje personalstyrkan kommer in. Nån gång under eftermiddagen börjar jag kaskadspy, rakt ut. Jag fick otroligt dåligt samvete också och bad om ursäkt till sköterskan som fick städa. Men hon svara att spyor är bra för då trycker det på rätt ställe, de gillar spyor på förlossningen. Va hurtig man kan va!
Jag lyckas få i mig en banan mellan värkarna, jag avskyr bananer egentligen men den såg ganska god ut där den låg. Jag blev mest förvånad över att Jimmy inte kommentera att jag åt banan, men det våga han inte riktigt då. Han har gjort det i efteråt.
Så fortsätter det upp och ner, Jimmy som häller i mig alldeles för stark körsbärssaft på hejad av barnmorskan. Barnmorskan säger hela tiden att det är nära, så nära. Jag är fullt öppen och när som helst är bebisen ute. Armar och ben skakar och barnmorskan lovar mig att alldeles strax är det över och jag ska få äta! Men det tar liksom inte slut. Jag vet att jag titta på klockan vid 20.30 och säger till Jimmy "åh, nej nu blir det snart ny personal, IGEN!". Det blir fler och fler personer i rummet och nu i efterhand kommer jag ihåg att de viskar lite om att ringa på jourläkare för förlossningsläkaren är upptagen osv. Runt 21 kommer det en jourläkare som undersöker mig och sen går det fort.
Medans de är ute ur rummet, hinner jag gråta en skvätt över att det blir snitt, jag ville verkligen inte det innan. Det kommer in en undersköterska ocht tröstar mig lite (Jimmy tröstar ju mig också). De slänger över mig i annan säng och jag minns att barnmorskan rycker av mig strumporna. Så sätter de KAD och tar bort droppet, sen bär det av till operation.
Jag tycker det tog en halv evighet från att jag hamnar på operationsbordet innan de sätter den där jävla sprutan i ryggen. Men det var ju för jag hade värkar hela tiden, de kunde inte sätta den mitt i en värk. Men bara den kommit in hjälper det med en gång. Narkossköterskorna pratar om namn på bebisen, budepestrulle och semesterresor. Det va faktiskt ganska trevligt. Helt plötsligt piper det bakom det gröna skynket och 21.51 kommer han ut. Han visas upp snabbt för mig, jag får se att det är en pojke, sen går barnmorskan, bebis och Jimmy ut ur rummet. De kommer tillbaka efter en stund och han får ligga på mitt bröst några minuter innan de går igen och jag blir ihopsydd igen.
De förklarar för mig att jag hamnar på uppvaket och Jimmy får gå med bebisen till förlossningen för undersökningar av bebisen och de får ligga lite hud mot hud, för att sen komma till uppvaket. Tiden jag låg på uppvaket var nog det värsta av allt. Här hade man kämpat i flera dygn och så låg man alldeles ensam i en säng. Några sängar bort låg det en annan som blivit snittad men hennes bebis hade kommit ner. Så jag låg där och lyssna på hennes bebis och grät. Tillsist fråga jag om de verkligen hade ringt och sagt att jag va där. Men då var de på väg, men vilken lång väntan det var, troligtvis bara några minuter. Sen kom de äntligen, mina pojkar.
2 på natten kom vi till avdelning 11 och jimmy fick åka hem och sova, och jag fick smörgåsar!!! Välbehövligt tror jag. På natten var jag tvungen att kolla i blöjan att det verkligen var en pojke, jag hade ju bara sett det i 10 sekunder på operation.
Vi blev kvar till söndagen på 11:an och det var skönt faktiskt. Personalen som jobbar där är ju helt underbar. Som en massa mormödrar i 60-65 års åldern som bara är snälla och goa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar