Amning

Så fort man berättar att man är gravid så är det som om folk bara måste berätta hemska förlossningsberättelser om barn som sitter fast, underliv som spricker från punkt A till punkt B, stora blodförluster osv. Man vet redan innan man är gravid att förlossningen, den kan gå hur som helst, det går inte att förbereda sig helt och hållet. Det bästa är väl om man tänkt att allt kan hända.

Men amning är det ingen som pratar om. Man tror att alla kan det, det är det mest naturliga i världen, att det bara att slänga fram tutten så kommer bebisen suga sig fast och allt kommer bli så harmoniskt. Varför kan vi inte va så öppna och dela med oss, säga som det är, det är inte bara att slänga fram tutten. Att man inte kunde föda på "rätt sätt" kan man väl leva med men att man inte kan amma, känns ju som det största nederlaget. För man tror att alla andra kan.

Charlie fick komma till bröstet så fort jag fick honom i famnen på uppvaket och jag fick hjälp av en barnmorska omedelbart för att komma igång. Men han sög fel redan från början och jag fick en blodblåsa mitt på bröstvårtan redan första dygnet. Barnet ska ju suga för att mjölkproduktionen ska gå igång och det gör ont. Det är ju som att vrida ur en disktrasa som är torr i hopp om några droppar vatten.

När vi låg på avdelning 11 fick vi en del hjälp av personalen, Charlie hade svårt att få tag och även när han fått hjälp så tappade han det fort igen. Ofta var han så hungrig att han blev hysterisk och for med huvudet, vilket inte gjorde det lättare. Redan första natten hemma var vi tvungen att ge honom ersättning, han blev inte mätt och efter flera timmars amning var jag och han helt slut. Den där lilla skvätten ersättning fick mig att känna mig som en skurk, att jag var en dålig mamma. Han fick ersättningen en natt till innan BVC gjorde hembesök när han var en vecka.

Jag hade sån ångest inför BVC besök. Jag visste att amningen skulle komma upp och att jag måste erkänna att jag gett upp och gett han flaska två gånger. Sköterskan hade inget att säga om den saken men jag fick inte amma flera timmar i sträck. Dessutom hade han inte ökat i vikt som han skulle, "du har gett han för lite mat", exakt de orden sa hon, men det kändes mer som hon slet ut mitt hjärta och stampa på det. Jag grät i ett helt dygn, på grund av de orden. Det hade suttit en okänd människa vid mitt köksbord och hävdat att jag svälter mitt barn. Hennes lösning var att han skulle ligga 10 minuter vid varje bröst och sen få ersättning tills han var mätt. Hon prata om att hans tungsträng var för kort och det var därför han inte kunde få bra tag, men det kunde man åtgärda på sjukhuset genom ett litet "klipp". Det ska inte klippas i mitt barns mun!!! (om han får problem senare i livet är ju det en helt annan sak)

Dagen efter BVCs besök så gav jag upp! Mamma hade kommit hem från Egypten och det hjälpte att prata med henne också. Varför ska jag hålla på kämpa, med ett hysteriskt hungrigt barn som inte får tag om bröstet? Hela amningen var så ångestfylld, jag ville inte gå ut bland folk för jag var så rädd att han skulle bli hungrig. En kväll grät jag för jag va så orolig för natten, att jag skulle behöva amma hela natten igen.

När Charlie var 8 dagar slutade jag amma! Och vi mådde så bra av det. Helt plötsligt sov han 3 timmar i sträck istället för att äta 3 timmar. Vi fick komma för ny vikt redan dagen efter och äntligen hade han börjat gå upp i vikt och några dagar senare såg man att han blivit rundare i ansiktet.

Det finns både för och nackdelar med ersättning. Nu kan ju Jimmy ta vissa matningar, även om jag ger 90% av all mat men skulle jag vilja gå hemifrån en stund, bara gå till ica eller ta en promenad vet jag att de klarar sig utan mig. Men och andra sidan är det just det som är det jobbiga, Charlie klarar sig utan mig. Vem som helst med en flaska kan egentligen ersätta mig, mycket egoistisk tanke men så är det.

Jag tycker alla som tycker det är jobbigt och svårt att amma ska stå upp för det, så inte nyblivna första gångs mammor tror att det är så jäkla enkelt!