Idag vid middagsbordet hade vi en diskussion om utvecklingsstörda barn, det händer ju att jag jobbar med sånna. Helt plöstligt säger Jimmy "Jag skulle verkligen inte vilja ha ett sånt barn, om jag fick det så skulle jag börja undra om det var nått fel på mig" och jag svarade efter en stund "att jag får hellre ett utvecklingsstört barn än ett barn som börjar knarka i tonåren för då skulle jag börja fundera på vad jag gjort för fel!" och jimmy svarade "det är ju inte föräldrarnas fel att barn börjar knarka, det är ju hela omgivningen!"

Men jag står nog fast i det jag sa. Visst så kan de bästa föräldrarna som alltid varit närvarande och satt gränser få barn som missbrukar eller är destruktiva. Men jag tror att väldigt mycket ligger hos föräldrarna och omgivningen i stort. Men det är ju ändå föräldrarna som sätter gränser för barn och ska förhindra att barn hamnar i dåligt sällskap så länge det nu går att förhindra.

Att ett barn blir utvecklingsstört eller får en förlossningsskada är (oftast) ingens fel.Det går fel ibland och med tanke på hur mycket som händer är inne är det ju konstigt att det går bra så ofta som det gör det.

Nu förstår jag att frågan är som pest eller kollera men jag undrar vad ni tycker!!