"jag heter faktiskt mamma!"

Jag har tänkt lite på det här med barn och sånt, hur folk blir av barn. Det är väl självklart att det är en väldigt stor omställning i livet att få barn, det förstår tillochmed jag. Men det är som att vissa människor slutar existera när de får barn, de är inte längre en person med intressen, värderingar och åsiker, de blir en förälder och det enda de ens orka engagera sig i om pampers eller libro är bäst. Allt kretsar barnet, dess åsikter, behov och intressen.

Det här gör mig lite rädd inför detta. Jag vill inte sluta vara jag, jag vill inte bara va någons mamma. Jag har faktiskt disskuterat detta med min syster som har tre barn och som fortfarande är sig själv. Och hon sa att man behöver faktiskt inte bli tråkig och sluta göra saker för att man får barn, man kanske får göra det annorlunda men man kan ju fortfarande göra det. Man väljer faktiskt själv.

Jag har en kompis som är ett skolboksexempel på hur tråkig man kan bli av barn. Hon ger mig verkligen ångest, jag har tänkt och sagt att blir man så av barn så vill jag inte ha några! Jag vill inte bli sååååå tråkig. Kan inte nån bara lova mig att slå mig på käften om jag slutar vara Lisa och bara blir någons mamma?

Rubriken för övrigt är det som min mamma alltid sa till oss om vi kalla henne "morsan"..