Det här inlägget vänder sig till er som inte har barn. Ni som tror ni upplevt riktig kärlek. Det finns inget som den kärlek man känner för sitt barn.
Ibland när jag tittar på han kan det nästan göra ont i hjärtat, att han inte alltid kommer vara så här liten, att jag inte alltid kan skydda han mot ondska i världen. Att han kommer bli stor, bli full och dum, få sitt hjärta krossat och kanske hamna i slagsmål.
När han skriker och man tar upp honom, han tar tag i tröjan och trycker in sin lilla näsa mot mitt veck mellan axeln och halsen, och suckar. Man nästan hör hur han tänker "åååh, mamma!", det finns inget bättre!
Föresten tror jag att jag skulle behöva ett nytt namn på bloggen. Hjälp mig med förslag! Den blodtröstiga kisselimissen bor ju inte hos mig längre.
3 kommentarer:
Jag och min nattvakna bäbis ;) (fast det hoppas jag att han slutar vara snart... ) fast jag förstår hur du menar med att man vill göra en förändring i bloggen när man går in i en ny fas i livet.
Kan den inte bara heta Carl-Astrid?
Han är inte så nattvaken alls. Äter en gång och somnar om med en gång. Det är så skönt så.
Jag testar med bara Carl-Astrid tills jag kommer på nått annat
jag och min familj :)
Skicka en kommentar