fredag 5 februari 2010

en spännande resa

I onsdags kände vi att det var dags att åka hem igen. Min kropp saknade sängen och mitt hjärta saknade Gunnar, dessutom var det skönt att va på hemmaplan och bearbeta lite.

På eftermiddagen åkte vi ut till Bålsta och umgicks med mina underbara syskonbarn. Tillochmed lillskiten var helt underbar, hon brukar va helt förstörd om nån tar i henne. Det är mamma som duger. Jag brukar känna mig som världens sämsta moster och kvinna. Men nu gick det super bra att va hos mig. Hon satt rent av en stund hos Jimmy och det gick så bra så.

Minna ville byta, att jag fick hennes lillasyster så fick hon min katt. Det va bara vi som tyckte det va en bra idé.

En timme innan bussen gick kom vi iväg från Båltsa, det var lungt sa mamma som körde. Jag hade ont i magen hela vägen. Det va ju skitväder. Vi insåg när vi fastna i både eugeniatunneln och karlbergstunneln att det var kört. Så jag ringde min syster som kollade upp vad tågbiljetter kostade , men det var inte att tänka på 800 kr. Men mamma tyckte vi skulle chansa, nånting sa henne att bussen var sen.

Hon hade rätt. Bussen var 10 minuter sen, istället för 18.50 så gick bussen 19.00, vi va där fem i och gaten låg verkligen längst bort. Vi sprang som galningar genom centralstation (tänk er mig springa, haha) och vi hann med typ en minut.

Hemma i karlstad så skulle vi ha 18 minuter på oss tills länsbussen hem gick, den sista för dagen. Nu var ju bussen 10 minuter sen från början så nu hade vi bara 8 minuter på oss. I örebro fastna vi bakom plogbilar en bra stund. Jimmy började bli stressad då, jag orkade inte vara stressad då.

I karlskoga så va bussen väldigt nära att köra fast, man kände hur däcken bara slirade. Då blev jag lite smånervös. Men den kom loss ganska snabbt.

Vi kom in till karlstad några minuter tidigare än vad som beräknats med förseningen. Vi hade 10 minuter att hämta väskan och gå till andra busshållplatsen vilket var perfekt. Kvart över 12 var vi hemma.

Jag må vara skittöntig men det känns som min mormor sitter där uppe på ett moln och tittar ner. Jag kom till henne på sjukhusen, även om jag inte hann fram, så nu skulle hon se till att jag kom hem ordentligt....

1 kommentar:

Sara sa...

jag blev nästan lite tårögd där i slutet av inlägget...tycker inte alls det var töntigt :)

vilken tur att ni hann med iaf!