Igår jobbade jag med en tjej som jobbade för första gången sen hon fick barn för 8 ½ månad sen. Logiskt sett kommer man ju in på ämnet barn och mammor.
Jag jobbade för ett tag sen med en tjej som gick tillbaka från mammaledigheten efter 3 månader, eftersom dom båda jobba som assistenter kunde dom pussla ihop sina scheman. (undrar när dom sågs egentligen, när dom lämpa av bebisen i den andres famn och gick till jobbet) Hon fick alltså sitta på jobbet och pumpa ut bröstmjölk. Hon ångrade sig som fan nu efteråt. Nu ville hon få barn igen och hon sa att denna gång skulle hon va hemma i ett år minst.
Men hon då som jag jobbade med igår hon hade en bekant som när hon fick sitt fjärde barn så ville hon inte va hemma alls! Hon gick tillbaka till jobbet efter 1 vecka. Sen kanske det tillhör hela historien att hon inte ville ha mer än tre barn men när hon upptäckte graviditeten var den för långt gången för att göra abort. Men bara en vecka stanna hon hemma och sen fick pappan ta hela ansvaret.
Jag vill absolut inte döma nån, alla gör som dom tycker är bäst och känner är rätt men jag skulle aldrig kunna. Visst man kanske inte är sugen på att va hemma igen men moderinstingten inom en gör väl att man inte kan lämna något så litet och så oskyldigt. Och det handlar inte om att jag inte tror att papporna gör ett dåligt jobb, men jag tror inte dom har det biologisk inom sig på samma sätt.
Men sen sa hon som vi var hos och jobbade igår en sak, att egentligen är det nog så att vi vill känna oss behövda. Vi vill vara oumbärliga, vilket vi biologisk sätt är eftersom det är bara vi kvinnor som kan amma våra barn. Men ett barn behöver kärlek, närhet och mat, vilket barnet rent tekniskt (numera) kan få av en pappa eller egentligen en mormor med för den delen.
Jimmy har sagt att han vill ha barn tätt, jag har sagt att jag vill jobba i mellan barnen. Annars är det nog lätt att tappa all förankring med verkligheten och arbetslivet. Man får se till att planera lite, på tvåtusentalet är det ingen som kan säga "oj hoppas, nu blev det ju ett barn till som vi inte tänkt oss". Sen kommer inget av mina framtida barn vara ovälkomna oavsett hur oplanerade dom kanske blir.
1 kommentar:
Åh vilket intressant ämne i dagens blogg! jag har massa jag vill säga men vet inte vart man ska börja. Jag håller med om att många mammor har ett behov av att känna sig behövda och att man pga kanske håller sina barn tillbaka i utvecklingen. Man vill inte att de ska vara sociala med andra och hämmar språkutveckling osv. Jag tycker vi ska lära oss att bara för att du inte är med ditt barn 24h om dygnet så betyder det inte att barnet inte behöver dig.
jag vill också vara hemma med mina barn. Jag ser det lite som min rättighet efter att ha burit barnet i nio månader och sedan fött det att jag och barnet får lite tid tillsammans. Självklart vill jag ha med pappan i bilden också men jag tror precis som du säger att mamman har ett speciellt band med barnet just för att vi burit det.
angående att planera så tror jag det är lätt i teorin men svårare i praktiken. Man vet ju inte hur lätt man har att skaffa barn osv. Men visst alla barn är välkomna och älskade men en plan är alltid bra att ha!!
Skicka en kommentar