Alltså det här med vätternrundan...

.... jag säger till mig själv att imorn är det verkligen dags att börja träna. Nu är det bara 50 veckor kvar. Igår hade jag gjort upp värsta mentala planen för hur jag skulle träna idag och idag så känner jag mig mest för att gå och lägga mig igen. Tur jag har liiiite ont i halsen så jag kan skylla på det.

Men egentligen är det genomkorkat att inte börja med träningen, ju tidigare jag börjar och dessto mer jag tränar dessto lättare kommer dom där förbannade 10 milen va nästa sommar.

Förstår inte riktigt hur jag gick med på det här men nu ska jag fan inte ge upp. Nu ska det göras..

en kunlig bröllopstårta.. typ

Jag är verkligen inget tårtproffs men jag tycker det är kul och jag gör mitt bästa.
Tårtan är fylld med hallonmousse och spacklad med philadelfiakräm. Täckt med marsipan som färgats och smaksatts med kakao. (den var inte lika grådassig i verkligenheten som på bild) Blommorna är gjorda i sugerpaste och bladen är av vit och mörk choklad. Björnarna har Sara gjort av överbliven marsipan.

Har lärt mig till nästa gång att ha nån mer fyllning. Tex frusna bär, då blir den lite saftigare. Man lär sig av allt här i världen

den här bilden har jag tagit... bara så ni vet

en dag av kärlek och förväntan....

Igår va ingen vanlig dag. Jag vill på nått sätt tro att hela Sverige stanna upp. Jimmy och hans mamma skulle till Borlänge och jag tänkte för mig själv "puckon, inget är väl öppet en sån här dag!", det va tydligen öppet. Konstigt tycker jag. Det var ju ändå en national helgdag.

Temat för denna helg var "tänk vad jag kan berätta och visa bilder för mina barnbarn". "jo då, mormor stod där längst fram vid kortegen när drottning Victoria (hon måste va drottning när jag är mormor) och Prins Daniel åkte förbi som nygifta"

Jag måste erkänna att när kortegen åkte förbi var jag så upptagen med att ta kort att jag glömde titta. Men vid lejonbacken titta jag och grät. Samtidigt som dom stod där fick jag sms av Jimmy att han sakna mig. Då grät jag en skvätt. Dom va så fina och jag ville också ha nån att pussas med.

Efter lejonbacken stressa vi oss hemåt. På med tvn och maten. En soffa har aldrig varit så skön som då. Det var helt fantastiskt. Och maten var så god och Prins Daniels tal var så fint.

Vår meny:

*

Frasvåffla smaksatt med Västerbottenost, serverad med löjrom,

creme fraich, rödlök och citron.

*

Oxfilé, med sparris, champinjoner, zucchini och sherrysås

*

Bröllopstårta

hela världen är ett tecken..

Det är bara kärlek överallt just nu, love Stockholm och galet lyckliga prinsessor. Och så Sara och Anders. Dom pussas lika mycket på en kvart som jag och jimmy gör på ett halvår. (Jag överdriver bara lite, lite).

Jag funderade på det där igår lite för mig själv. Varför den där nykärheten dör ut, gör den det automatiskt eller låter man den göra den? Blir man bara slö? Jag vet faktiskt inte men jag bestämde mig igår att nu får det fanimej bli lite ändring på det hela.

Jag lånade nya numret av mama av Sara igår och sträckläste det innan jag somna. Och inte bara en artikel handla om att inte låta romantiken dö. Först hade Ann Söderlund skrivit en krönika om att hennes man inte var särskilt romantisk alls och om varför osv. Sen var det en lång intervjuv med Amanda (hon som är ihop med Alex Schulman) där hon bland annat säger att dom kämpar så hårt för att fortfarande vara nykära.

Fuck the world nu (på måndag) ska jag också åka hem och kämpa lite.

nyfiken i en strut....

Igår åkte jag buss, ganska länge. Från karlstad till Stockholm, vilket tar 4,5 timmar. Det är väldigt intressant att titta på folk på bussen, vissa har massor med packning och andra har ingenting, som tjejen som klev på i Västerås och satte sig brevid mig. Hon hade bara en liten handväska och jag smygkolla på henne när hon klev av om hon hade något annat bagage under där ni vet, men icke då.



Det vore så roligt om alla kunde presentera sig på bussen och berätta vad dom ska göra, vad målet med resan är. Då skulle jag inte behöva vara så nyfiken. En liten idé så där bara. Kanske borde maila Swebus om den kanske, att det borde bli obligatoriskt.

en så fin bil

Mosters gullunge fyller ett snart (september) och jag som alltid är ute i så godtid har redan börjat fundera på present. Blev lite förälskad i denna retro-bobbycar men den va lite för dyr. Kosta 800 kr + frakt.

mitt jobb nu igen...

Jag har jobbat i poolen i drygt ett år och med utvecklingsstörda i 1½ år, sen förra julen då jag hade praktik på Nolgård. Jag känner att jag har utvecklats väldigt under detta år.

För det första har jag verkligen lärt mig att inte hjälpa personer som inte vill ha hjälp, bara för det ser ut som att en person inte klarar en sak själv betyder det inte automatiskt att personen vill ha hjälp. Personen lär säga till om den vill ha hjälp.

Jag har lärt mig uttrycka mig på ett helt nytt sätt. Man måste säga varför det blir som det blir när man jobbar med autister. "nu blir jag arg på dig när du häller ut vatten på hela golvet för fjärde gången". Jag har varit jävligt dålig på det innan, fattar inte folk varför jag är arg nu? Men jag har kommit på att folk inte kan läsa min tankar.

Jag har slutat skämas för andra människor. Varför ska man göra det egentligen? Jag tycker inte längre det är pinsamt när den utvecklingsstörda jag är ute med kastar sig över varubandet för att ta i hand med kassörskan på ica. Sen har jag iofs märkt att personalen på ica har jobbat där i hundra år och dom utvecklingsstöra har handlat där i hundra år så dom känner varandra ganska väl nu. Igår var jag och handla med en person, och när personen skricker rakt ut "Lisa, titta en bäbis!" så känner jag inte för att sjunka genom golvet utan svara bara. Jag skiter i att vi står totalt i vägen när hon funderar på om hon ska ta en äggkartong till eller inte för att det ska bli tre i vagnen. Vi är ju handlande kunder också, vi har lika stor rätt som alla andra att va i vägen.

Det sista jag tänkt på är att jag kommit över min rädsla för det annorlunda. Jag hade så svårt att röra vid amputerade stumpar eller missbildningar förut. Jag tyckte det var väldigt obehagligt och nästan lite äckligt. Detta slog mig som en blixt från klar himmel igår, "jag håller in en missbildad hand, och den känns som vilken hand som helst!" Om den missbildade handen sitter på en underbara, varm, go och ständigt glad tjej så är väl en missbildad hand bara en droppe i havet. Det spelar ingen roll.

Meningen med de här bloggen var absolut inte att framhålla mig själv utan att framhålla dessa underbara människor som gjort att jag utvecklats som person, både privat och i min yrkesroll. Jag skulle ha svårt att leva utan alla dessa underbara människor nu, för dom betyder så mycket för mig. Jag skulle önska att alla fick chansen att uppleva det jag får uppleva i mitt arbete.

För ett år sen var jag med när Briggen (en gruppbostadskoperativ här på ön) hade vårfest med en kör som sjöng och sen fika. När jag satt där så blev jag nästan lite tårögd och tyckte att livet var orättvist. Inte för att dom inte kan bli som oss "normala" utan för att vi inte kan bli som dom och för att det är så få som får uppleva deras glädje och deras orädsla att göra bort sig. Jag tror verkligen vi alla kan lära oss nått från dom.

Glada Hudik teatern..

kladdkakechock...

Har ni sett ekströms reklam för deras kladdkaka, det är ju som porr. Ser ju så otroligt jävla skit gott ut, övervägde tillochmed att baka en ikväll men tror det blir glass istället så glassomanen blir glad.

Igår när jag gick till jobbet var jag så fruktansvärt kaffesugen och när jag kommer in så sitter personalen och äter kladdkaka som en har med sig och bjuder på. Men kaffet är slut, så jag hör mig själv svara "nej tack det är bra", jag blev så ställd av att kaffet va slut så jag tacka nej till kladdkaka. Jag va chockad resten av kvällen.

utsugarkräk..

Jag har ett konto hos Ellos, det är inget jag är stolt över, men så är fallet. Imorse när jag vaknar har jag fått ett mail att dom höjt min kreditgräns, för andra gången. Jag vill inte ha någon högre kreditgräns. Dom har höjt den till 8 000, det är väldigt mycket tycker jag. Har inte kreditföretagen något ansvar alls? Det känns som om dom vill få folk i skuldfällor, och det är väl självklart dom vill för det är ju det dom lever på. Jag ska ringa nu med en gång och säga att jag faktiskt inte vill ha dom där 8 000 i kreditgräns.. Fortsätter det så här är det ju uppe på 10 000 snart.

inte bara jag som är knäpp..

För ett tag sen skrev jag om att det jag är mest rädd för att nån ska kunna läsa mina tankar, det hade visat sig att Emma var lika rädd för det hon med.

Jag vet inte hur många gånger jag önskat att jag hamnar i koma några månader så där, bara livnära sig på dropp. Vakna upp snygg och slank, iofs ganska blek och med förtvinade muskler men ändå, jag tänkte det kunde vara värt det. Det här är inte en tanke jag delat med mig av, men så när jag sitter hos M igår och fikar så säger hon exakt min tanke rakt ut.. Att det vore inte helt fel att hamna i koma.

Känns så härligt när man inser att man inte är den enda som är lite småkörd i huvudet..

att flytta eller inte flytta...

Vi tittar lite löst på hus. Vi måste egentligen renovera klart vår lägenhet innan det är aktuellt, man kan ju inte sälja nått halvfärdigt. Eller det är väl klart man kan, men man får ju inte ut lika mycket som om den vore helt klar.

Här ute på Hammarö är husen inte direkt billiga. Så vi har vidgat våra vyer lite, så fort man kommer några mil utanför Karlstad kan man ju få drömhuset till ett rimligt pris. Jag hitta mitt drömhus igår, i Grums. Jag blev förälskad. Så satt jag och räkna lite på det och kom fram till att vi skulle få en bensinkostnad på 2600 kr bara till och från jobbet. Dessutom behöver vi en bil till. Frågan är om man tjänar på det i längden?

Så satt jag och diskutera med en kollega som också letar hus. Och hon sa att vi har ju guldläge att flytta eftersom vi inte har några barn. Det har jag hört så många gånger, "ja, vi är ju låste här ute på ön eftersom barnen har börjat skola!".

Men herregud, jag är väl levande bevis på att man överlever både ett och två skolbyte. Det är inte farligt på nått sätt. Det kan jag tillochmed kanske stärka barnet att lära känna nya människor och vara van vid att vara bekväm i nya situationer. Jag tror dessutom att det var min kring flackande bakgrund som fick mig våga som 15-åring, flytta 30 mil bort och gå den gymnasieutbildning jag verkligen ville gå.

Om vuxna kan byta jobb så kan väl barn byta skola (fast dom flesta här jobbar på samma jobb alldeles för länge, vet inte om det är en landsortfenomen).

Har du 44 minuter över?

Se den här dokumentären så kan vi diskutera sen!

Annars så kan du bara läsa...
Dokumentären handlar om en kille som heter Magne och bor i en liten by i Norge. Han har en utvecklingsstörning och i 27 år har man bara låtit honom sitta i ett soffhörn och gunga typ. Men så kommer föräldrarna i kontakt med specialister i USA som menar att man kan lära honom både det ena och det tredje. Sagt och gjort när dom kommer hem börjar dom träna 10 timmar om dagen med hjälp av olika volentärer, dom ringer till alla dom känner.

Det blir nästan lite sektlikanande i byn för alla är så engagerade (svårt ord) och dom sitter i stora samlingar och läser citat från läkarna i USA. Mange lär sig skriva med sin mammas hand som stöd (?) och formulerar meningar som visar att han hela tiden har varit med och förståt. I slutet av filmen har han tillochmed lärt sig gå.

Helt ärligt, vad trodde föräldrarna? Varför tränar man inte ett utvecklingsskadat barn från början? Dessutom utgår man väl alltid ifrån att alla människor förstår, jag gör det i mitt arbete med människor som man faktiskt inte har någon som helst aning om hur mycket dom förstår. Jag pratar med dom som vem som helst, även om man inte får nått svar. Första gångerna kände man sig dum när man gick och disskutera med sig själv " Nämen har du sett X nu skiner solen, ska vi gå ut en vända eller vad säger du? Ja men det gör vi det kan vara skönt det." och så fortsätter man. Sen kan man tolka olika ljud och rörelser som svar men hur man tolkar dom är olika.

Norge är ju vårat närmaste grannland, och särskilt här ligger det ju nästan kring kröken. Vi har lika långt till oslo som till stockholm och det är mycket norrmän här och shoppar. Men ändå verkar det sociala nätverket i samhället vara så annorlunda. Hade Mange bott i Sverige hade han fått personliga assistenter och fått gå i en special anpassad skola, utformad för honom. Han hade kanske fått flytta till en gruppbostad eller egen lägenhet med assistenter. För föräldrarna är inte direkt purunga. Dom kommer nog inte orka med den där träningen så länge till, vilka ska då ta över? Alla frivilliga i byn?

I Sverige jobbar vi ju väldigt mycket med det som förut kallades "TEACCH" men som numera heter typ "tydliggörande pedagogik" vilket innebär i storsett det som i folkmun (vårdmun?!) kallas "tecken och bilder som stöd". Man tecknar samtidigt som man säger orden, alltså får brukaren två språk på samma gång. Oftast har ju utvecklingsstörda lättare att ta in tecken och många som jag jobbar med har börjat med tecken men sen utvecklats sitt talspråk från det. Om man dessutom har bilder som stöd också, så har personen tre sätt att förstå vad som ska ske. Man visar bilden för "gå", tecknar "gå" och säger "nu ska vi ut och gå". Nu ska inte jag sitta som nån expert för det är jag verkligen inte. Men jag är väldigt intresserad av det här och försöker lära mig teckenspråk så fort jag får chansen.

Men jag måste säga att det fanns mycket frågetecken kring denna film. "Bättre sent än aldrig" är väl det som passar bäst att sammanfatta denna dokumentär!

that's amore...

Denna helg har jag jobbat tre delade turer (att man jobbar både morgon och kväll, med en några timmars rast på eftermiddagen) och igår jobbade jag morgon, jag va så morgongrinig att jag inte ens orka äta frukost (tänk om jag jobbat rak vecka, ingen skulle vilja ha med mig att göra torsdag-fredag), och där jag va igår så åker man hem och äter lunch. Så det blev kräm och mjölk och smörgås.

På eftermiddagen började huvudet banka, övervägde treo men tog en smörgås istället. Sen åkte vi och handla.. Då blev migränen ett faktum. Så när vi kom hem tog jag två treo och la mig medans Jimmy diska. Det sista jag tänkte innan jag somna va att jag orkar fan inte göra nån köttfärsås det får bli grillkorv till middag...

Sen vakna jag av lukten av mat och skrammel i grytor. Jimmy lagar i regel nämligen inte mat, och det är nog mitt fel. För jag lägger mig i när han väl gör det, jag är där och rör och smakar av iaf.

Det var nog den godaste köttfärsåsen ever, inte för den innehöll nått speciellt men för att jag slapp laga den!!