För det första har jag verkligen lärt mig att inte hjälpa personer som inte vill ha hjälp, bara för det ser ut som att en person inte klarar en sak själv betyder det inte automatiskt att personen vill ha hjälp. Personen lär säga till om den vill ha hjälp.
Jag har lärt mig uttrycka mig på ett helt nytt sätt. Man måste säga varför det blir som det blir när man jobbar med autister. "nu blir jag arg på dig när du häller ut vatten på hela golvet för fjärde gången". Jag har varit jävligt dålig på det innan, fattar inte folk varför jag är arg nu? Men jag har kommit på att folk inte kan läsa min tankar.
Jag har slutat skämas för andra människor. Varför ska man göra det egentligen? Jag tycker inte längre det är pinsamt när den utvecklingsstörda jag är ute med kastar sig över varubandet för att ta i hand med kassörskan på ica. Sen har jag iofs märkt att personalen på ica har jobbat där i hundra år och dom utvecklingsstöra har handlat där i hundra år så dom känner varandra ganska väl nu. Igår var jag och handla med en person, och när personen skricker rakt ut "Lisa, titta en bäbis!" så känner jag inte för att sjunka genom golvet utan svara bara. Jag skiter i att vi står totalt i vägen när hon funderar på om hon ska ta en äggkartong till eller inte för att det ska bli tre i vagnen. Vi är ju handlande kunder också, vi har lika stor rätt som alla andra att va i vägen.
Det sista jag tänkt på är att jag kommit över min rädsla för det annorlunda. Jag hade så svårt att röra vid amputerade stumpar eller missbildningar förut. Jag tyckte det var väldigt obehagligt och nästan lite äckligt. Detta slog mig som en blixt från klar himmel igår, "jag håller in en missbildad hand, och den känns som vilken hand som helst!" Om den missbildade handen sitter på en underbara, varm, go och ständigt glad tjej så är väl en missbildad hand bara en droppe i havet. Det spelar ingen roll.
Meningen med de här bloggen var absolut inte att framhålla mig själv utan att framhålla dessa underbara människor som gjort att jag utvecklats som person, både privat och i min yrkesroll. Jag skulle ha svårt att leva utan alla dessa underbara människor nu, för dom betyder så mycket för mig. Jag skulle önska att alla fick chansen att uppleva det jag får uppleva i mitt arbete.
För ett år sen var jag med när Briggen (en gruppbostadskoperativ här på ön) hade vårfest med en kör som sjöng och sen fika. När jag satt där så blev jag nästan lite tårögd och tyckte att livet var orättvist. Inte för att dom inte kan bli som oss "normala" utan för att vi inte kan bli som dom och för att det är så få som får uppleva deras glädje och deras orädsla att göra bort sig. Jag tror verkligen vi alla kan lära oss nått från dom.
Glada Hudik teatern..
1 kommentar:
tycker det här var ett väldigt fint inlägg som allt fick mig lite fuktig i ögonen!!
Skicka en kommentar