tisdag 1 juni 2010

Har du 44 minuter över?

Se den här dokumentären så kan vi diskutera sen!

Annars så kan du bara läsa...
Dokumentären handlar om en kille som heter Magne och bor i en liten by i Norge. Han har en utvecklingsstörning och i 27 år har man bara låtit honom sitta i ett soffhörn och gunga typ. Men så kommer föräldrarna i kontakt med specialister i USA som menar att man kan lära honom både det ena och det tredje. Sagt och gjort när dom kommer hem börjar dom träna 10 timmar om dagen med hjälp av olika volentärer, dom ringer till alla dom känner.

Det blir nästan lite sektlikanande i byn för alla är så engagerade (svårt ord) och dom sitter i stora samlingar och läser citat från läkarna i USA. Mange lär sig skriva med sin mammas hand som stöd (?) och formulerar meningar som visar att han hela tiden har varit med och förståt. I slutet av filmen har han tillochmed lärt sig gå.

Helt ärligt, vad trodde föräldrarna? Varför tränar man inte ett utvecklingsskadat barn från början? Dessutom utgår man väl alltid ifrån att alla människor förstår, jag gör det i mitt arbete med människor som man faktiskt inte har någon som helst aning om hur mycket dom förstår. Jag pratar med dom som vem som helst, även om man inte får nått svar. Första gångerna kände man sig dum när man gick och disskutera med sig själv " Nämen har du sett X nu skiner solen, ska vi gå ut en vända eller vad säger du? Ja men det gör vi det kan vara skönt det." och så fortsätter man. Sen kan man tolka olika ljud och rörelser som svar men hur man tolkar dom är olika.

Norge är ju vårat närmaste grannland, och särskilt här ligger det ju nästan kring kröken. Vi har lika långt till oslo som till stockholm och det är mycket norrmän här och shoppar. Men ändå verkar det sociala nätverket i samhället vara så annorlunda. Hade Mange bott i Sverige hade han fått personliga assistenter och fått gå i en special anpassad skola, utformad för honom. Han hade kanske fått flytta till en gruppbostad eller egen lägenhet med assistenter. För föräldrarna är inte direkt purunga. Dom kommer nog inte orka med den där träningen så länge till, vilka ska då ta över? Alla frivilliga i byn?

I Sverige jobbar vi ju väldigt mycket med det som förut kallades "TEACCH" men som numera heter typ "tydliggörande pedagogik" vilket innebär i storsett det som i folkmun (vårdmun?!) kallas "tecken och bilder som stöd". Man tecknar samtidigt som man säger orden, alltså får brukaren två språk på samma gång. Oftast har ju utvecklingsstörda lättare att ta in tecken och många som jag jobbar med har börjat med tecken men sen utvecklats sitt talspråk från det. Om man dessutom har bilder som stöd också, så har personen tre sätt att förstå vad som ska ske. Man visar bilden för "gå", tecknar "gå" och säger "nu ska vi ut och gå". Nu ska inte jag sitta som nån expert för det är jag verkligen inte. Men jag är väldigt intresserad av det här och försöker lära mig teckenspråk så fort jag får chansen.

Men jag måste säga att det fanns mycket frågetecken kring denna film. "Bättre sent än aldrig" är väl det som passar bäst att sammanfatta denna dokumentär!

2 kommentarer:

Amanda sa...

Usch va hemskt!
Tänkte bara säga att om du vill lära dig teckenspråk kolla med eran "lokala" dövförening de håller kurser lite då och då typ gratis (kostar i sthlm typ 300 spänn för ett år och då ingår fika typ).

Daniel sa...

Min moster e utvecklingsstörd, är över 57. När hon var liten fram till 30-35 var hon fastbunden som en hund på gården i byn som en hund för hon var så vild. Det var OK då.

Men nu bor hon på ett boende. Umgås med andra. Går på kurser och lärt sig teckenspråk. Vilken skillnad.

Tack å LOV ändras attityderna gentemot dom.