Nu vet jag inte om jag är fördomsfull eller inte. Men jag skulle så gärna vilja krypa in i andra människors hjärna och rota lite.
Jag och Jimmy har varit ihop i 2½ år och varit sambo ungefär lika länge. Vi har en bostadsrätt ihop och en röd volvo V70, samt en vresig katt. Vi känner oss väldigt redo att ta nästa steg i vårt förhållande och även i livet. Vilket för oss kommer bli sommarstuga och barn. Det är det vi drömmer om. Ibland när vi är ute och går dagdrömmer vi ihop om vad våra barn ska heta och hur roligt vi ska ha det när vi åker till Astrid Lindgrens värld.
Jag har alltid velat ha barn, det känns som det är livets mening. Att reproducera sig.
Men nu kommer vi till mina funderingar, det är inte alla som vill ha barn eller som kan få barn helt naturligt. Drömmer dom som vi ändå? Hur tänker dom som inte vill ha barn på framtiden? För om jag funderar på min framtid och försöker radera ut tanken på barn så blir det bara tomt.
Hur tänker dom som lever i homosexuella förhållanden? Dom kan ju inte få barn utan att få hjälp utifrån, men drömmer dom som vi gör eller hur tänker dom? Tycker sånt här är spännande
10 kommentarer:
Har faktiskt också haft liknande funderingar nyligen. Jag vill också ha barn, självklart, inte just nu men absolut inom en ganska snar framtid. Det känns liksom som att jag "levt det livet jag lever nu" lagom länge, att det så smått börjar bli dags för förändring. Och en ganska naturlig förändring är ju att skaffa familj och börja leva familjeliv, så då tänkte jag på de som inte vill ha barn. Hur tänker dom? Känner dom sig nöjda med att livet lunkar på liksom? Eller gör dom andra förändringar?
Typ i julas så började jag känna att jag "firat jul på det här sättet" tillräckligt länge nu. Jag började känna att det skulle vara trevligt att byta sätt att fira jul på, alltså typ...att ha barn och göra julen till en sån där barn-högtid som när jag var liten. Om du fattar. Men om man inte skaffar barn...nej jag håller med dig, det känns tomt att tänka så.
Shit vilken lång kommentar.
Här har ni en kvinna som aldrig sett barn som en del av min framtid. Jag har alltid tänkt det som ett ganska karriärsinriktat liv, ensam. Har tänkt att jag kan vara den där rara mostern och fastern som kommer och är rolig.
Nu har jag träffat en man som jag tänker dela hela mitt liv med och som jag vill ha familj med. Nu måste jag tänka om allt, och det är fanimej inte lätt. Jag måste sluta vara egoistisk och sjukligt karriärsinriktad. Han vet att jag aldrig velat ha barn och tycker jag är konstig... Det är jag väl inte?
åh Sara (nr1) det känns så himla oväntad kommentar från dig, tycker det inte va länge sen du sa att du kunde tänka dig barn inom en tioårsperiod typ.
Men precis så har jag känt alla dom senaste högtiderna, på midsommar satt vi och titta på folk bara typ.
Men Sara nr 2 kan inte du förklara vad du tänker på när du dagdrömmer om framtiden?
Jag skulle inte kunna föreställa mig mitt liv utan barn i framtiden. Men ibland drömmer jag om att jag inte kan få barn och min framtida man inte vill adoptera eller liknande. Då kan jag vakna upp av att jag känner mig helt tom!
Har också funderat lite på hur dom som inte vill ha barn funderar... Det enda jag kan komma fram till är att dom nog är väldigt karriärs inriktade eller så hatar dom barn.
En riktigt tankeställare det här...
katrin: det skulle verkligen vara en orsak till skilsmässa, iaf för mig.
Tänk va svårt det är att tänka outside the box i detta fall.
Men ååhh, jag skickade ju en kommentar. Blev det inte rätt?
Jag skrev precis som Katrin trodde att jag är nog väldigt karriärsinriktad. För det första så dagdrömmer jag väldigt lite och knappast alls om framtiden. Men när jag gjort det så har det alltid handlat om långa söndagsfrukostar med DN i en ljus och rymlig lägenhet. Om semestrar till främmande platser och möten som påverkar en lång tid efter.
Nu försöker jag tänka mig med man, barn och hund. Men det går liksom inte fullt ut. Jag älskar min sambo och vill ha en familj med honom, men jag skulle inte säga att det är min dröm. Jag tänker mer så här "vem ska vara hemma när de blir sjuka? Jag kanske inte bara kan vara hemma?". Fast å andra sidan har jag inte velat ge min tid alls till en annan människa och nu gör jag det.
Oj flummigt och långt. Men jag hoppas jag ger en bild av vad en som inte vill ha barn drömmer om. Att lyckas i karriären, äta frukost länge och resa... Allt kan man göra fast man har barn.
Haha, hoppas du inte missförstår mig nu och tror att jag går runt med värsta bäbislängtan för det gör jag INTE...än. Men vi snackar iaf inte tioårsperiod längre...fem kanske :P
En vän till mig vill inte ha barn, hon ser barn som ett "hinder" för det liv hon vill leva med mycket resor där hon upptäcker världen. Jag förstår precis hur hon tänker även om jag inte tänker samma sak. det är väl som att vissa vill ha en hund medan andra tycker att det är för mycket jobb? (menar inte att barn och hund är samma sak men i tankesättet).
Gud det här ämnet är ju skitintressant. Det där Amanda skrev fattar jag precis. Fast ändå inte. På nåt sätt kan jag kanske förstå att alla inte gillar barn, inte gillar att leka i sandlådan och köpa pennskrin och sånt. Men jag tänker liksom när man blir gammal. Jag tror att det (för mig iaf) skulle kännas konstigt att liksom vara pensionär och så har man inga barn att få hjälp av att sätta upp gardinstänger. Och inga barnbarn att skämma bort. Det låter så ensamt. Visst att man säkert har vänner och så men det känns inte riktigt som same same...
(Inget rätt och fel-snack här alltså, naturligtvis måste man inte skaffa barn om man inte vill. Men tanken känns så främmande...)
Jag som jobbat med äldre en hel del har sett två sidor av det där. Det finns äldre som inte har barn som har det bra ändå, dom har alltid varit en underbar moster/faster ochd deras syskonbarn sörjer för dom som en extra förälder nästan. Dom får syskonbarnbarn och blir som en extra mormor.
Men det finns dom som är väldigt ensama. Det finns ingen som köper ny pyjamas när den andra bara är trasor, det finns ingen som julpyntar. Fast det finns ju dom äldre som har barn som ingen bryr sig om heller, man kan tro när man jobbar hos nån att dom inte har barn tills man läser i nån pärm att det finns ett gäng.
När jag blir äldre vill inte jag bli någons dåliga samvete, jag vill att dom ska komma för dom vill det själva. Men jag kan inte tänka mig min ålderdom utan söndagsstek med barn och barnbarn...
Skicka en kommentar