.... jag blev bara tvungen att blogga igen. Läste nyss en krönika när jag satt på toaletten (det ville ni verkligen veta, va?!), om trångbodhetens vara eller ickevara. Hon som skrivit krönikan ville tillbaka (hmm hon va född på 80-talet) till 70-talet, där alla bodde i kollektiv. Hon va för att bo trångt där ingen behövde känna sig ensam. Jag är helt med henne på vissa punkter men på andra inte alls.
Jag är en ensam-människa, jag älskar att va ensam. Sätta på musik och dansa i vardagsrummet, fjanta mig så ingen ser osv. Dessutom behöver jag ensamheten för att plugga och verkligen få nått gjort. Så jag skulle verkligen inte vilja bo i kollektiv.
Men som barn delade jag och min bror på vårt rum ganska länge. Jag fick ta över min systers rum när jag va 7-8 kanske, efter hon flyttat hemifrån. Men även då var mitt rum kombinerat sovrum och gästrum. Jag fick alltså då stå ut med att mina systrar kunde sova där eller mormor (minns en natt när mormor sov över och hon prata så i sömnen hela natten).
Nu när vi kollar på hus så tycker jag att våra framtida barn kan dela på rummet. Förhoppningsvis kommer barnen ett och ett så jag menar att man behöver inte ha plats för mer än två barn när man tittar på hus, sen får man ta ställning till saker längre fram. Dessutom när barnen blir tonåringar så är det väl självklart att jag vill erbjuda dom varsit rum, då måste man ha rätt till sitt privatliv.
Jimmy däremot som är uppvuxen som "ensambarn" (han har syskon men hans syskonbarn är mer jämngamla med honom än syskonen) han har alltid bott med sin mamma i en trea (typ), där alla haft varsit rum. Han är inte helt med mig på idén om att barn som kan dela rum. Han tycker det okej medans dom är små, men sen tycker han att man ska få ha sitt egna.
Jag tror dessutom att delat rum kan hjälpa barn att lära sig att samsas, visa respekt och hänsyn och att dela med sig. Dessutom hur många barn sitter egentligen vid sitt skrivbord på sitt rum och läser läxorna? Hur många sitter vid köksbordet där mamma/pappa finns på lagom avstånd för att fråga om saker och ting?
Nä plugga va det ja...
2 kommentarer:
Nu är inte jag någon expert på barnuppfostran eller så men jag delade också rum med min syster ett tag och det som är fördelen är ju att leksakerna (som man kan dela om man är i någorlunda samma ålder) är i ett rum och det är barnens gemensamma leksaker det blir inget min och din leksak (blir ju säkert lite så men du förstår...). Sen tror jag också att det är kanon med att barnen delar rum för att de då under nätterna kan hitta en trygghet i sina syskon. Och som du säger man lär sig respekt osv. Tror det är bra att dela rum ett tag iaf, men självklart är det viktigt att man har ett privatliv också. Kanske sin egna byrå eller likanande som är min där syskonet inte får vara och rota.
Jag har också läst den krönikan, vilken tidning var det? VR?
Tror ens åsikter påverkas mycket av hur man själv hade det när man var liten. Jag och Markus delade rum under mina första år typ, jag minns det inte ens att vi delat. Men ja, när man börjar bli lite mer sin "egen" och ha kompisar hemma och så, då tycker jag att man definitivt ska ha eget rum.
Skicka en kommentar