Kramar....

jag är verkligen ingen kramig person. Kramar har aldrig varit en natruligdel av mitt liv. Det va faktiskt inte alls länge sen ja flydde all beröring.

När jag gick i mellanstadiet i stan så va det ju obligatioriskt med en lätt kram och kindpussar med alla sina kompisar varje morgon och eftermiddag i skolan. Sen när jag flytta till Ingarö var det ingen som gjorde så. Kramarna i mitt liv upphörde. Jag har väl vant mig igen vid kramar men ibland kan det bli för mycket...

Synska S på mitt jobb ska alltid ge en stor bamsekram varje gång man ses, jag kan tycka det känns lite konstigt. Vi träffade ju igår måste man kramas varje dag.

Nu när man har partner måste man ju vara lite gosig, men inte jämt. När man ska sova och han vill ligga och kramas kan jag nästan få lite panikkänslor ibland, jag gillar inte att sitta fast. Jag kan omöjligt somna när ja sitter fast. Allt beror väl på humör egentligen....