Årskrönika 2011

Det här blir ett roligt inlägg att skriva. Det har varit ett väldigt bra år. Allt började i januari, då Jimmy fick 6 månaders provanställning, tänk att en lite signatur på ett litet papper kan vända två människors liv så otroligt. Provanställningen sades hela tiden bara vara en formalitet, och den gick över till fast redan innan de där 6 månaderna var slut.

Några veckor i maj vände livet igen. Vi hittade en lägenhet på hemnet, som vi förälskade oss i och vi fick lånelöfte av banken, men det var några dagar till visningen. Det kom ett litet plus på en plaststicka som ändrade livet och dagen efter åkte jag till stockholm. Hade en fantastisk vecka i Stockholm med de bästa, mammas 60 års fest blev superb och på min dejt med Sara sprang vi på slottet och åt god lunch.

Men det bästa med den veckan var ju att jag kunde berätta för alla nära och kära om det där pluset på stickan, face to face, även fast det var tidigt. Jag hade ju inte velat missat reaktionerna, mamma såg inte så förvånad ut, pappa blev helt stum och min syster studsade upp och ner av glädje. Nu är det min syster och hennes barn som längtar mest tror jag nästan. Lilla systerdottern ska ju snart "få klappa bebis".

När jag kom hem från Stockholm så gick vi på visningen på lägenheten vi hittat på hemnet och efter en seg budgivning så vann vi. Vi flyttade första augusti och svärmor köpte våran lägenhet. Allt löste sig perfekt.

Sen har det ju varit lite trassel med försäkringskassan och pengar, men det löste sig tack vare att Jimmy har riktig lön och sen lite hjälp av mamma. Men det känns som en sån liten grej av året så det glömmer vi.

Jag fyllde 25 och fick en superfin kamera, vilket vi verkligen behövde. Sen hade jag världens tur som fick ett vik där jag orkar jobba ända fram tills jag ska föda.

Nu är det årets sista dag och vi ska fira med de gamla vanliga, fast det blir lungt. Jag är ju som sagt trött och tung och Jimmy ska jobba imorn.

Jag hoppas att alla ni har haft ett lika bra år som jag har haft! Mitt nyårslöfte är att jag ska föda barn, nått annat kan jag nog inte lova.

Gott Nytt År Alla Fina!

Familjeliv..

Jag är medlem i Familjeliv och jag älskar diskussionsforumet, vissa trådar är helt underbara och andra helt underbart korkade. En tråd jag är med i är för oss som ska ha sitt första barn i februari. Det är så skönt att kunna diskutera med nån som upplever exakt samma sak, fråga vad andra köper och inte köper osv.

Men nyss läste jag en tråd som en gravid tjej startat. Hon var så orolig för sin ekonomi, för hon skulle få det lägsta i föräldrarpeng och så radade hon upp sina utgifter så som "min del av hyran", "min del av elen" och "min del av maten". Men vad då "min del", om man nu lever ihop med någon och som dessutom är delaktig i varför man får dålig ekonomi så tycker jag "min del" känns helt fel. När man bestämmer sig för att skaffa barn ihop är man ju väl medveten om att den som är hemma kommer att få sämre ekonomi. Men det ska väl inte bara en lida för? Jag tycker det är jätte konstig inställning. Ska han äta oxfile medans hon äter havregrynsgröt för att hon är hemma med deras gemensamma barn?!

Ett ex. jag behövde nya byxor eftersom jag vuxit ur de flesta och de nya byxorna insisterade Jimmy på att betala, eftersom vi faktiskt va två som bestämde att jag skulle "växa ur" mina vanliga kläder. Vi har inte gemensam ekonomi och vi har inga planer på att skaffa det heller men vi hjälps ju åt så klart.

Jag har tänkt länge att jag ska börja plugga men jag känner att jag inte har råd riktigt att börja leva på CSN medans Jimmy säger exakt tvärtom "klart vi har råd!! Du har ju läshuvud, använd det!! Läs till läkare om det är det du vill!" Han tycker vi kan vänta med hus några år om jag ska plugga.

Det är väl faktiskt det som är kärlek, jag vet att han drömmer om hus och massor med barn medans han vet att jag drömmer om att utbilda mig och han är beredd att vänta med sin dröm för min dröms skull.

Nu har jag faktiskt hittat en utbildning jag lurar på, fast det blir inte förän våren 2013.. Vi får väl se ;)

Denna köpdjungel!!!

Jag var på apoteket i lördags, skulle handla hem lite saker inför det som komma skall. Jag plocka på mig lite bebis-alvedon och bebis-näsdroppar, så fråga jag en på som jobba på apoteket om det var nått mer hon tyckte jag skulle köpa. Hon fråga om det var första barnet och när jag svara ja, var det som dollartecken kom upp i ögonen på henne och hon tänkte "den här kan vi lura lite extra". Hon försökte tillochmed få mig att köpa barnolja, men där gick min gräns för det finns för halva priset på willys och rusta. Men jag var nog dagens bästa kund.

Det finns så otroligt mycket grejer som försäljarna försöker lura på en, "för det här mååååste man bara ha". Andningslarm tex, det är säkert en väldigt bra grej om man har ett klent, för tidigt fött barn eller om man har kroniska andningssjukdomar i släkten osv, men till ett friskt, normal stort barn känns det väldigt hysteriskt.

Blöjhinkar som om inte vanlig sopphinkar skulle kunna funka. Dessutom får man en gratis blöjhink av pampers, som påsarna till är ofantligt dyra. Bra affärsidé där.

Sängmobil tror jag helt klart tillhör hittepå-kategorin, även om jag inte får med mig min pappa på det. Vill man titta på massa saker som svävar ovanför en när man ska sova? Dessutom verkar det som, när man frågar andra att barnen skiter i det där. Men morfar han ska ordna sängmobil, han...

Från början trodde vi att babygym och babysitter va helt livsnödvändigt. När vi insåg hur mycket allt vi tänkt köpa gick på sänkte vi ambitionsnivå och önskar oss nu babygym och babysitter av mormor eller farmor.

Sen alla saker som är för mamman. Mamma-kläder. Jag har köpt ett par byxor och beställt ett par leggings som jag väntar på nu som är mamma-kläder. Sånna som går ända upp till brösten. Men det finns trosor som också går så högt upp (som om inte ens vanliga trosor skulle passa?! hmmm..) och dessutom magband "för extra stöd". Eftersom man har några liter extra med blod är det ju inte så att man går runt och känner sig kall, man förstår ju snarare hur klimakteriet känns med dessa svallningar. Om man då ska ha trosor upp till brösten, byxor upp till brösten, ett magband för extra stöd och en tröja över magen, skulle man ju dö. Mina byxor som går så högt upp, brukar jag faktiskt dra ner från magen om jag sitter i soffan eller så för det blir för varmt. Jag har inte köpt en enda tröja som är gravid-anpassad. Jag har haft mina vanliga tunikor och så köpt nån mer i en större storlek. Jag titta på om jag skulle köpa nån klänning till nyår men det sluta med en vanlig trikåklänning, en storlek större för det känns så surt att köpa en klänning för ett tillfälle.

Sen kommer vi till amningskläder. Måste man verkligen ha det? Amningstoppar, amningspyjamas (måste man va snygg när man ammar nattetid också? I mörkret är det väl ingen som ser om man slänger fram tutten iaf?), amningsbh osv. Det känns så himla överkurs tycker jag. Jag tänker inte köpa nån amningsbh förän jag testat att amma med vanlig bh för jag tror det går, för övrigt har ju mina bröst krympt under graviditeten (?!?) så jäkla knepigt kan det väl inte va att slänga upp en tutte lite diskret ur en vanlig bh. Jag tänker iaf testa.

Jag förstår om ni börjar bli lite less på allt barntjat men that's my life just nu.

Vi vet ju inte vad Någon är för sort och det spelar ingen roll heller vad det blir, jag ångrar mig, vad jag tror 10 gånger om dagen. Vi har ju självklart köpt en del kläder till Någon.

Men jag kan bli så iriterad på uppdelningen flicka och pojke, redan i storlek 50. Värst av allt är HM, det har det extremt uppdelat i butiken. Får jag inte bestämma själv vad jag anser passar på mitt barn oavett kön? Dessutom är kläderna extremt flickiga och pojkiga. Kollade nyss lite på ellos hemsida men även de har märkt alla sina kläder tex "pyjamas, pojke" och den va grå. Får inte små flickor ha grå pyjamas, är inte det lämpligt på nått sätt?

Måste bara tillägga att jag hitta en helt fantastisk plysh-overall på åhlens här om dagen, den va brun med cerisa ränder på. Om Någon är flicka så ska Någons mamma åka och köpa en sån med en gång!!!!

ännu tråkigare

Jag har aldrig ägnat så mycket tankar på försäkringskassan och vad de gör med folk, hemskt men sant. Har nog tillochmed känt att de i vissa fall överdriver, "inte skulle vi väl utförsäkra nån som inte kan jobba, så funkar väl inte Sverige 2011, de bara gnäller!"

Men nu sitter man här i samma röra och förstår hur det verkligen är. DET ÄR SJUKT!!!! Det är en sak att man får avslag, även om jag tycker det är fruktansvärt orättvist också eftersom min läkare anser mig vara för dålig för att arbeta, men att det ska ta 6 veckor innan avslaget ska komma. Det är ju det som är sjukt. 6 dagar vore mer rimligt. 6 veckors förlorad inkomst är sjukt mycket pengar. Jag fattar verkligen att folk hamnar hos kronofogden osv.

Alla kan ju inte ha föräldrar man kan låna till sina räkningar av, och vi har egentligen inte onormlat mycket räkningar. Och det känns så himla orättvist, jag hade verkligen inte trott att min graviditet skulle bli så här. Jag trodde att skyddsnätet skulle fungera, man blir sjukskriven och får pengar, sen söker man havandeskapspeng och får pengar.

Det låter lite klyschigt men december måste ju vara sugigaste månaden att vara utan pengar, även fast vi inte köper julklappar direkt. Man vill ju unna sig en amaryllis eller en jätte cheddarost till jul. Inte köpa Eldorados julmat.

Dessutom har vi inte köpt allt Någon behöver, även om de stora utgifterna är avklarade så kostar ju madrass till spjällsängen lika mycket som sängen i sig, sen är det en hel del småplock grejer som drar iväg tillsammans. Vi får helt enkelt ta tag i detta i januari, och be en liten bön om bättre tider.

trååååkigt...

Är man inte barn alldeles för kort tid av sitt liv?

Det är ju så tråkigt att va vuxen. Man sover bort en tredjedel av sitt liv och jobbar säkert bort lika mycket. Vad gör man resten av tiden då? Vad är det man ägnar tid att fundera på, troligtvis dygnet om, även när man sover och jobbar?

Storhandling på Willys, vilket även kan ses som en sport att försöka undvika när det är som mest folk, men av någon underlig anledning ser man i 90% av fallen att parkeringen är helt full när man kommer dit.

Man går runt i lägenheten och släcker lampor, för elräkning var hemskt dyr förra månaden, men samtidigt funderar man på om det faktiskt lönar sig med sterainljus, för har inte de också blivit hemskt dyra?

Bråk och krångel med försäkringskassan, hur ska pengarna räcka denna månad? Jaha, där rök semesterkassan också, nu har man inte ens de roliga att se framemot.

Måste komma ihåg att boka tvättid/tandläkartid/däckbyte osv.

Måste ändra tvättid/tandläkartid/däckbyte för det krockar med tvättid/tandläkartid/däckbyte.

Var det nått mer jag skulle göra nu när jag är ute med bilen? Bensinen har ju blivit så dyr så mer än en utflykt i veckan har vi inte råd med. Inte ens söndagsåkning kan man roa sig med.

Bundet eller rörlig elpris/bolån, suck?

När man va barn va både tandläkaren och doktorn gratis, nu får man betala 100 kr för att ringa och hosta i luren på en sköterska, för att få hostmedicin utskriven som sen också kostar pengar.

Jaha så har fonderna gått ner, man har alltså förlorat pengar på att spara pengar, hur gick det till? I en sparbössa kan det iaf inte gå minus!!

Nej, jag ger upp! Jag har tröttnat på att va vuxen!

Här och nu...

När jag väl gjort ett blogginlägg, kom det ett till, till mig igår när jag skulle sova. Kanske bara behövdes att starta upp maskineriet igen.

Jag är ju gravid i 7 månaden som ni kanske vet, och jag har aldrig varit så tacksam för att jag lever precis här och nu. Jag har ägnat detta mycket tankar och ja, jag är tacksam ända ut i fingerspetsarna. Detta av två anledningar.

Om jag är det minsta orolig, har frågor eller funderingar behöver jag bara lyfta luren och ringa MVC, Förlossningen eller sjukvårdsupplysningen och jag vet att de kommer att lyssna på min oro och ta den på allvar. För några veckor sedan hade jag sån fruktansvärd huvudvärk hela veckan, jag vaknade ofta av den på nätterna, så jag ringde MVC, min barnmorska var ledig men jag fick prata med en annan och fick en tid med en gång. De tog alla tänkbara prover för att utesluta havandeskapsförgiftning, det visa sig vara nått virus bara.

Dessutom litar jag helt och fullt på de som jobbar på förlossningen, jag vet att det är utbildad och kunnig personal och att de har all tänkbar medicinsk utrustning för att hjälpa mig och mitt barn. Jag är inte rädd för att föda, för jag känner mig helt trygg.

Den andra anledningen till att jag känner mig så lycklig över att jag lever här och nu är att vi lever 2011 i jämnställda Sverige. Att vara gravid är inte roligt, inte alls på nått sätt. Jag har foglossningar, onda förvärkar, ont i ryggen, ont i revbenen och dessutom har man inte alls samma energi. Om inte jag orkar dammsuga/laga mat/handla/tvätta säger jag bara det och min sambo säger bara "okej, jag gör det".

Jag ägnar ganska mycket tankar på människorna som levde förr i tiden eller någon annanstans i världen. Om man redan nu haft 7 barn, 5 getter och 3 kor som skulle mjölkas och dessutom bodde i en hydda med jordstampat golv och det är en "vis kvinna" som skulle hjälpa mig med förlossingen, då hade man ju haft rätt att gnälla och va orolig.

Fast jag gnäller ju ändå, fast med lite dåligt samvete, för jag har det väldigt bra egentligen.

nämen, hon bloggar!!!

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra med min blogg, jag har just nu ingen ispiration till att blogga men samtidigt vill jag ta bort bloggen, den har varit en så himla stor del av mitt liv under så lång tid.

Det allra första blogginlägget jag skrev var 12 januari 2007, det är ändå snart 5 år sen. Det är skrämande om man tänker på allt som hänt i mitt liv under dessa fem år. Då för fem år sen bodde jag i en rövarkula med min älskade blodtörstige kisselimiss. Jag var singel som ägnade den mesta tiden åt att jobba. Jag var nog en ganska tragisk figur. Bara den lägenheten, den va så skitig och äcklig, jag skulle dö om jag skulle behöva sova en natt där nu.

Jag trodde aldrig jag skulle hitta den rätta, men jag ville så gärna. Det är nästan så jag tror jag lät mig utnyttjas i jakten på att bli sedd en liten, liten stund, att någon skulle tycka om mig, bara för den jag är. Tänk vad många idioter man slösat både tårar och tid på.

Egentligen är det inte konstigt att man ser ut som man gör, när jag tittar tillbaka i bloggen så handlar lite titt som tätt om bantning och faktiskt lyckades jag i perioder men sen gick jag tillbaka till mitt Coca-Cola-missbruk.

Nu fem år senare, känns det som jag är 10 år äldre än då. Här sitter man i sin ganska nyinköpta bostadsrätt, som vi har bolån på. Jag har en sambo, vi diskuterar både förlovning och äktenskap. Vi har redan valt förlovningsringar, men alltid kommer det nått tråkigt ekonomsikt imellan, typ bilservice, och aldrig kommer det där magiska tillfället som gör att det passar att förlova sig. Men man kankse måste skapa de där magiska tillfällena själv om man vill att det ska hända.

Om mindre än 12 veckor väntas vår lilla knodd komma, för min del för den gärna komma om 10 veckor. Vi har köpt allt, skötbordet står redo, spjällsängen står visserligen kvar i sin kartong men den är där och barnvagnen är beställd. Känns väldigt konsigt att det faktiskt inte är så långt kvar innan vi blir en familj på riktigt.

I våras hade jag en 25-årskris, jag hittade det första gråa hårstråt och det kändes som om hela livet stor och stampa på samma ställe. Men sen blev jag gravid, vi köpte bostadsrätt och jag kom in på universitetet, nu var jag visserligen tvungen att hoppa av eftersom jag blev sjukskriven och allt det som krångla. Men jag kom ju iaf in. Nu känns allt mycket bättre för den stora dagen, på torsdag. Det känns faktiskt inte alls. Nu har det gråa hårstråt fått några grå kompisar och det är lite iriterande när man inte kan göra nått åt det men jag inbillar mig att jag ska färga håret när jag kommer hem från BB, även om jag innerst inne vet att jag kommer ha lite annat för mig och kanske inte kommer tänka på mitt hår i första hand.

Vi får väl se hur det blir med bloggen i framtiden, jag har ju inte ens någon kisselimiss längre. Först och främst ska jag fylla 25, jag kanske vaknar på torsdag och fått en helt ny livsinställning, vad vet jag.

I lööööööve Robinson

I'm in love

"All my love I give to you
All I do I do for you
I'm in love Baby, I'm in love
Every day and every night
Always till the end of time
I'm in love Baby, I'm in love"

Så går refrängen i Sanna Nielsens supersmöriga schlagerlåt från senaste melodifestivalen. Sånna låtar har ALDRIG tilltalat mig. Jag har ALDRIG förståt innebörden, varför skulle man vilja ge upp sitt liv för nån? Man kan väl inte göra allt man gör för någon annans skull? Det är ju helt skumt i mina ögon. Man gör väl saker först och främst för sin egen skull och sen ibland för nån annan.

Men nu förstår jag... Jag har gått och blivit helt tokförälskad! Kärleken till ett barn, även om det är ofött är den största av alla kärlekar! Hela mitt liv kretsar kring denna lilla varelse som inte ska komma ut förän om 160 dagar.

Såg en repris av Sommarpratarna igår på svt24 och då sa Rickard Wolf att han sökt efter den vilkorslösa kärleken hela sitt liv men när han fick barn förstod han det jag också förstått, det är där den finns, den ultimata kärleken!

Välkommen hem till oss!!

Så här ser det ut när man står vid ytterdörren... Jimmys dator står i hallen, men vi ska nog försöka komma på nått bättre. Typ nått skåp eller så.En överbelamrad bokhylla. Så blir det när man inte fått upp några väggfasta hyllor, för vi är inte helt säkra på om vi ska ha det eller inte. Får nog ta och plocka bort lite saker där sen. Det blev lite motljus när jag skulle ta kort på vardagsrummet. Bokhyllan står ju också där så klart men åt andra hållet då. Det ska upp lite tavlor och gardinomtag osv.
Det här är barnrummet, tänkte att vi inreder det lite spartanskt. Man vill väl inte göra de bortskämda från början. Sova i en flyttkartong, ha sina saker i en flyttkartong, sen finns det ju en skurhink att leka med. Nä, jag skojar så klart. Här står allt vi inte riktigt vet vad vi ska göra av eller inte orkat tagit tag i.

Kök komplett med skjutluckor och brun spis. Bara för din skull, Mixon tog jag kortet så inte köksgardinerna syns, så du måste komma hit för att se dem..

Vårat sovrum, bourdouxfärgade gardiner och ljusblå väggar är kanske inte en kombination jag riktigt älskar med det är bättre än inga gardiner alls.

Finrummet!!!!! Vår fantastiska balkong..

jag hade ju en sak till att säga....

... imorn har vi gått 14 hela veckor, vilket gör det 26 veckor kvar, vilken är exakt ett halvår... Ville bara ni skulle veta...


Och för er trögskallar som inte orkar räkna 26 veckor framåt så landar det på 4 februari!!!

Vi väntar barn!!!!!

det är många som frågat mig "är du med barn? va roligt!" eller "väntar du barn?", både på facebook och i verkliga livet. Bara för att jag är som jag är så svarar jag alltid "ja, det är VI!", "ja VI väntar barn!"

Jag är väldigt säker på att jag inte va ensam när detta barn kom till och jag hoppas och tror att jag inte kommer vara ensam när barnet väljer att komma ut. Det är ju inte jag som ska bli mamma, det är vi som ska bli föräldrar. Både ansvarsmässigt och ekonomiskt så är det ju hälften var. Sen är det ju nån som är lite avundsjuk för att jag måste vara hemma så länge jag ammar och jag inte går att ersätta då. Men det tycker jag bara är gulligt när han muttrar "jaha en annan får 1o dagar hemma, sen får du gosa alldeles själv!!!!!"

nått helt fantastiskt konstigt och underbart..

I värmland får alla erbjudande om att göra KUB-test, en typ av fosterdiagnostik. Jimmy ville gärna att vi skulle göra det och för min del spelade det ingen roll. Så så fick det bli. KUB-test görs så att jag får lämna ett blodprov och någon vecka senare ska nackspalten mätas, sen läggs resultaten ihop och man räknar ut sannolikheten för kromosomavvikelse. För att kunna mäta nackspalten måste man göra ett ultraljud.

Så för nästan två veckor var vi där. Innan hade vi varit hos barnmorskan och jag sa exakt som jag kände, tänk om de säger "jaha här hittar vi inget! Här är det helt tomt". Men de hittade allt nått där. "Här har vi ett barn och ett hjärta som slår", det var då det slog mig att det kunde faktiskt varit fler. Jimmy hade tydligen tänkt det hela tiden. I min mage låg en liten liten människa. Cirka 5 centimeter stor, fast ändå såg man så tydligt öron, näsa, fingrar och fötter. Allt va där, fast det är så långt kvar.

Dock visade sig att bebisen va lite ouppfostrad, ville inte alls lägga sig så de kunde mäta nackspalten. De buffa på magen så jag blev alldeles kissnödig och jag fick skaka på mig, och då vaknade tydligen bebisen sa tanten.

Ultraljud är nog det häftigaste jag varit med om, nu väntar jag bara på det stora ultaljudet. Det enda tråkiga var att beräknat förlossningsdatum flyttades en vecka framåt, fast februari är ju bättre än januari. Allt visade att det var bra där inne och vi firade genom att åka och äta äcklig thaimat och köpa en färjestadbody.

Lisa räddar världen, igen

Jimmy brukar påpeka för mig att jag kan inte rädda hela världen, men jag vill ju så satans gärna!! Jag vill att alla ska va lyckliga och ha mat för dagen, få gå i skolan osv.

Han har iaf nu gått med på att vi ska skaffa oss ett fadderbarn. Men det finns ju så himla många olika organisationer att välja mellan, jag skulle helst av allt vilja ha ett fadderbarn som man kan skicka brev med och kanske nån present också. Så det känns mer på riktigt. Jag tror inte att nån organisation är bättre än nån annan men de jobbar ju lite olika. Är det nån som har ett fadderbarn eller känner nån som har ett som kan tipsa om vilken organisation de valt och varför?

När jag gick på gärdeskolan (mellanstadiet typ) så skickade vi paket till barnhemsbarn i öststatsländer. Paketen skulle innehålla precis samma sak typ tandborste, tandkräm, tvål, ritblock, kritor och en tablettask och en julhälsning så klart. Nästa alla barn i skolan (stooooor skola) var med och skickade paket, det var flera klassrum fulla. Nu hoppas jag verkligen att den organisationen som ordnade detta finns kvar, är det nån som kan tänka sig veta vad det heter? Jag vill skicka paket!! Jag kan till och med ordna en paketinsamling för de fattiga barnhemsbarnen!!!

sorrg och puckon..

Jag gillar verkligen Malin Wollin, både hennes bloggar och hennes krönikor. Hennes familj och liv verkar så härligt knasigt underbart. Därför lider jag med henne nått fruktanvärt med hennes lilla bebis som dött i magen i vecka 19.

Man tror att man ska få se sitt lilla mirakel när man ska på ultaljud och så har miraklet somnat in därinne.

Dessutom hade någon skickat ett mail som hon valt att lägga upp i sin blogg, någon som tyckte att hon sörjde lite väl mycket det var ju bara ett missfall, inte ett barn på några år som dött. Hur kan man ens säga så? I vecka 19 är det ett barn, det är bara nån vecka i från att barnet faktiskt skulle kunna överleva utanför magen. Oavsett om det "bara" är vecka 19 så har man nog skapat sig en relation till det där barnet som man inte ens kan förklara för nån som inte är eller varit med barn. Det måste vara ett rejält pucko som skickat det där mailet. Dessutom är ju ett missfall en lite tragedi för den som drabbas.

mamma mås!!

(jag har ett lite komplicerat förhållande med mat för tillfället, så jag bloggar lite här istället)

Det finns saker som man inte kan förstå innan man är där, man tror att man ska förstå det men nej det gör man inte.

tex måsarna som attackerar folk till höger och vänster här utan för dörren. "CP-måsar" tänkte man alltid förut. Och jag tror de flesta tänker så. Nu har jag dock börjat sympatisera med dem, om jag trodde mitt barn skulle vara utsatt för fara skulle jag också vilja hacka hål i farans huvud!!

släktens släktingar...

Jag jobbar ju på en himla massa ställen så en dag gick det upp för mig att två som jag jobbar med på olika ställen har samma, ganska ovaliga efternamn. Jag fråga om de var släkt, "ja vi är sysslingar" och där stod jag som en fågelholk "vad betyder det då?". Jo deras föräldrar va kusiner med varandra. Jag är helt fascinerad av sånt här.

Jimmy har en kompis som alltid skryter om att han är släkt med Jimmy Jansson (han från mellon ni vet), de är typ brylingar och är kompisar på facebook men det är också allt. De känner ju inte varandra direkt.

Jag vet vilka som är mina kusiner, de är 5 stycken, men deras barn vet jag inte va de heter och flera av dem har jag aldrig sett. Nu umgås jag vill inte nått särskilt med mina kusiner men ändå.

Min mamma har 30 kusiner, om vi antar att de har 2 barn var skulle jag ha 60 tremäningar och de i sin tur skaffar 2 barn var skulle mina barn få 120 fyrmäningar. Det är ju helt ofattbart många. 2 av mammas kusiner skulle jag känna igen om jag sprang in dem, övriga 28 är helt okända. Jag vet vad två av mina tremäningar heter, övriga 58 (antar vi att de är) är helt okända. Och nu var det här bara på mammas sida. Hur många kusiner min pappa har, har jag ingen som helst aning om.

Jag hoppas att mina barn kommer ha nära kontakt med sina kusiner i bålsta. Kusinerna i Umeå är ju helt omöjligt att ha kontakt med eftersom vi aldrig träffar dem, dessutom är den äldsta 30 år och har egna barn. Med andra ord mina ickefödda barns barn har redan tremäningar.

Men om en 6-7 år så där hoppas jag att mina barn får följa med kusinerna Oliver och Minna (som då kommer va 19 och 16) på skansen eller badhuset, precis som jag tog med dem när de va små.. Jag får nästan en lite tår i ögat när jag tänker på Oliver i 19-årsålder, passa mina barn..

Jag har nog skrivit om den här röran med tremäningar och brylingar förut men jag tycker det är hemskt rörigt och intressant. Frågan som jag ställer mig är: är det ett landsbyggdfenomen att man vet vem ens bryling är?

Längtar....

...Gud vad jag längtar tills vi flyttar!!! Vi jobbar som bara den med vår lägenhet så att vi kan flytta snart, förhoppningvis till hösten. Ibland går man runt och fantiserar lite.. tänk om det finns badkar i nya lägenheten, tänk om det finns diskmaskin i nya lägenheten osv...

Vi har inte gjort klart vår lägenhet och vi har inte hittat någon ny men igår pratade vi om hur vi skulle få ihop flytten logistiskt. Vilka vi ska be om hjälp osv. Jag tror vi löste det i huvudet, fast sen måste ju folk säga ja!

Våran lilla bebis......

...finns inte mer!! Det känns otroligt tomt och konstigt. Varje gång jag går på toaletten tror jag att han ska ligga där på mattan och varje gång man duschat tror jag att han ska komma springandes och trampa i vattenpölarna på golvet, varje gång jag drar upp täcker lite och tårna sticker fram tror jag att nån ska bita mig. Fast det är det ingen som gör! I måndags tog vi bort honom, hade fått urinsten och mådde väldigt dåligt. Urinsten hos katter kan man inte bota, bara få bort för stunden. Det kommer alltid tillbaka. Alltså skulle han få lika ont igen även om man nu kunde behandla honom. Vi valde att låta honom somna istället. Vi har inte orkat plocka bort hans leksaker och hans låda än. Matskålen tog jag bort för en stund sen. Jag tror att Gunnar också saknar honom.

kvinnliga kramper!!

Min största skräck här i livet är att jag inte kan få barn, jag får hjärtklappning bara jag tänker på det. Och jag vet exakt varför jag är så rädd för just detta.

Alla kvinnor har mensvärk, mer eller mindre. Ibland passerar mensen utan att jag känner ett dugg och ibland så ligger jag dubbelvikt och fantiserar om fett och socker (chokladbollar är utmärkt då). Det finns de som har hemsk mensvärk, som sjukanmäler sig då för de kan inte gå till jobbet, jag vet inte hur det känns så jag tänker alltid "ta en ipren och kamma dig och kom hit" men det kanske är värre än vad jag tror. Va hemskt det måste vara, att man missar jobb varje månad på grund av nått sånt. Har man önskeschema får man väl lägga sig ledig var 28:de dag, men det verkar ju skumt det med.

Men vi vet alla att det kommer göra mer eller mindre ont att ha mens, vi får lära oss det i skolan på sexualkunskapen och våra mammor säger det till oss.

Jag kunde därför inte alls förstå varför det gjorde så satans, in i helvete ont mitt i mellan mensarna. Jag trodde det satt en tumör på mina äggstockar eller nått. I gymnasiet fick jag ofta gå hem från skolan, för jag trodde typ jag skulle dö. Det gick dock alltid över efter några dagar. En lärare sa åt mig att jag verkligen måste gå till vårdcentralen, men eftersom jag var helt övertygad över att jag va döende så tänkte jag att det va bättre att dö ovetande. Det va där min rädsla för att inte kunna få barn började, jag var helt övertygad om att det var nått fel på mig.

Ganska nyligen, för nått år sen förstod jag att det var en helt naturlig smärta jag kände, det var ägglossning. Alltså ett tecken på att allt egentligen funkar utmärkt. Men ingen, någonsin har berättat för mig att ägglossning kan göra ont.

Så snälla, alla som har en dotter, berätta för de att ägglossningen kan göra ont och det är helt normalt så spar ni de mycket rädsla och ångest!!

Big brother...

Jag kan inte låta bli att titta. Det är ju skit egentligen men det är rolig skit! Jag sitter som klistrad varje dag klockan 22. Detta har ju gjort att vår nattsömn minskat. Dum tid att sända ett program på tycker jag.

Men vad är det för muppar de fått tag i? Ibland blir man ju förvånad över vad det bor för folk i Sverige. Att det fanns så många liksom.

Norrlänningen är helt klart min favorit iaf, han verkar vettig. Fast eftersom han sökt till BB måste han ju ha nån skruv lös. Sen undrar man ju bara en sak spontant, hur fula är inte alla som bor i Höörby eftersom "snyggaste killen i Höörby" är med och han är apful?

sopsortering

Jag utgår i från att alla mina läsare är förnuftiga människor som sopsorterar, men vart drar ni eran gräns?

Kladdiga youghurtförpackningar? Sånna man måste skölja tusen gånger för att de ska bli rena och inte lukta apa. Jag är så kluvna vad det gäller dem, är det värt att slösa så mycket vatten för att förpackningen ska hamna rätt. Jag gör det typ varannan gång, för jag vet inte vad som är bäst.

Toapappersrullar? Bär ni ut rullen när den är tom från toaletten och lägger den i sorteringen? Eller hamnar den i sopkorgen på toan? Det är också en sån där varannan gång för mig. Beror på humör.

Tampongkartongen och plasthöljet till tampongen? Det är både pappersförpackningar och plastförpackning. Det känns lite så där av nån anledning, men varför inte egentligen. Men det känns som om man går för långt.

Schampooflaskor? De är ju egentligen lika kladdiga som en filkartong men det känns inte lika slösigt när man sköljer den eftersom man ändå duschar i vattnet. Det är ju bara vatten som ändå skulle passera, så de sorterar jag.

egentligen kan man fundera över detta i all oändlighet. Jag lever ju med en karl som sopsorterar när han känner för det och det är verkligen inte så att jag går efter honom och kollar soporna (om jag inte ser en mjölkkartong, som jag verkligen stått och sköljt och plattat till åka ner i vanliga soporna, då är jag där och plockar upp den)

Hemlige miljonären..

Jag har sett två avsnitt av hemlige miljönären, igår och sen det första. Jag tycker hela programmet och upplägget är fantastiskt. "miljonären" får 250 kr till matpengar för 5 dagar, alltså 50 kr om dagen.

Är inte det väldigt mycket? För 50 kr per dag får man ganska bra mat tycker jag. Jag skulle lätt kunna överleva en vecka på hälften av de pengarna.

Nu har jag 350 kr kvar till lön, och jag kommer ju inte svälta direkt. Sen är det drygt att inte ha några pengar men man får skylla sig själv. Men iofs så har ju vi hela kylskåpet, frysen och skafferiet med mat.

Alla trender är inte för alla

Den här trenden med superblonderat och kortklippt är snyggt men det passar verkligen inte alla! September är ju skit snygg. Robyn också!

Medans Sanna bara ser ut som en dansbands-tant!!! Dåligt frisyrval. Fast det känns som om Sanna är en tant vad hon än tar på sig.

en sockerfri natt

Ska iväg och jobba vakennatt idag vid 21. En sockerfri natt tänkte jag. Koffein biter inte på mig så sockerkickarna brukar va lätta att ta till och man är inte direkt ensam om att ta till dem, de är alltid nån som bjuder på kakor eller godis.

Inatt blir det keso, melon och riskakor som gäller. Inget godis och ingen cola. Önska mig lycka till!

thriller.....

Här om dagen när min kompis Mixon va i stan så stod det poliser som spärrade av vägen överallt. Inga bilar fick köra upp på den vägen som går från E18 och våxnäs. Sen kom det en ambulans i världens fart med polisbil framför och körde mot sjukhuset. Sen släpptes trafiken på igen.

Mixon berättade detta för mig dagen efter och vi klura som bara den. Varför stängdes hela vägen av? Kungen va visserligen på karlstadbesök men han verkade frisk och kry på bilden i tidningen. Mixon trodde det var polischefen som hade blivit skjuten och jag trodde det var en fånge från häktet (som ligger på våxnäs) som skadat sig och för att förhindra fritagningsförsök så hade man stängt av vägen. Det här säger ju lite om vilka filmer vi brukar se, Mixon gillar Beck och jag gillar Johan Falk.

Nu visade det sig att ingen av oss hade rätt. Det var en person som var väldigt väldigt sjuk/skadad men som kunde överleva om personen fick komma direkt till sjukhuset. Det känns ju helt otroligt att man stänger av en hel stad för att rädda ett liv. Jag visste verkligen inte att man gjorde så.

God morgon!!

(jag vet, det är kväll!!)

Jag har funderat över det här med nyheter och nyhetsmorgon framförallt. Väldigt många människor i Sverige måste ju vilja se på nyheter de första de gör på morgonen eftersom både svt och fyran sänder hela morgonen. Nyheter - lokala nyheter - väder - diskussion i soffan - reklam - nyheter osv. hela morgonen.

Jag tittade förut men jag har tröttnat! Varför vill man se nyheter det första man gör på morgonen? Börja dagen med elände (ja nyheter är bara elände) och vissa fortsätter säkert med elände några timmar i stäck om de ser hela sändningen.

Sen finns det ju de som ser på sena nyheterna innan de lägger sig (kanske mest äldre, jag vet inte), alltså börjar de sin dag med tråkigheter, krig och svält och avslutar sin dag på samma sätt. Så vill faktiskt inte jag leva. Jag brukar se på vakna med the voice på femman när jag äter frukost. Det tycker jag är roligt, eller så ser jag nån meningslös komedi på trean eller sexan, typ jims värld. Det samma på kvällarna, ögonlocken brukar bli väldigt tunga tillsammans med scrubs.

Men däremot på helgen tycker jag det kan va trevligt att titta en stund på nyhetsmorgon, kanske för hela programet har ett trevligare upplägg på helgen med Thilde, mat, musik och inte lika mycket nyheter och inga lokala nyheter (Värmlandsnyheter handlar en tredjedel om Färjestad, en tredjedel om vargjakten och en tredjedel om övriga saker). Men jag hoppas helst över nyheterna ändå, då kan jag koka mig lite te, eller bre en smörgås.

Hur gör ni? Börjar ni er dag med nyheter?

Jag tror vi är en bluff på spåren

Ibland när man inte har så mycket för sig tänker man att det vore ju trevligt med en liten utflykt till ÖB. ÖB ligger här några mil utanför staden och man har aldrig någonsin vägarna förbi utan man måste verkligen vilja åka till ÖB för att hamna där.

Så får man ju se lite hästar och kor på vägen, jag tror tillochmed att det finns en hage med strutsar på väg ut dit. "Vad ska du ha där?" fråga Jimmy när jag föreslog en utflykt dit idag. "nja, nått hittar man ju alltid" svarade jag. Vilket man gör. 356 kr handlade jag för. Och vad handlade jag? Storpack med toapapper, hellosan, några konserver, varsin glass, en påse godis typ. För 356 kr!!!! Hur är det möjligt? Och så här känner jag varje gång vi varit på ÖB, vad är det som drar iväg så? När jag räknar på kvittot så stämmer det alltid dessutom.

Jag tror man lurar sig självt, "det är så billigt att jag kan ta två och en sån här och en sån här", fast i själva verket är det inte SÅ billigt. Det är ju typ willys-billigt. Willys ligger ju betydligt närmare dessutom. Där köper jag inget bara för att det är så billigt, där köper jag det jag ska ha. (okej, det va lite ljug, men köper jag nått för det är billigt så är det snarare mat som är på extra pris)

Jag tror jag ska skita i mina utflykter till ÖB framöver

Den eviga frågan..

Jag har bloggat om det här 100 gånger förut typ men det är det största problemet i mitt liv.

vad ska jag bli när jag blir stor?

Jag brukar disskutera detta med folk ibland. Ofta säger saker om detta i vissa situationer också, Jimmy sa att jag borde jobba med "klipp och klistra" när jag hade gjort ett födelsedagskort till min syster som han tyckte va fint. Min kompis sa häromdagen att jag borde jobba med nått som innefattar mat när vi diskutera ämnet häromdagen. Min syster har sagt att jag borde jobba med barn efter jag varit barnvakt till hennes barn och gjort hjärtformade semlor med rosa grädde och hjärtströssel. Många säger att jag passar bra i vården.

Jag måste alltså hitta ett jobb inom vården med barn, som innefattar mat och klipp och klistra. Med andra ord, Stjärnan, jag är perfekt för er! Mixon, du kanske kan ta upp detta på nästa personalmöte. Jag har hittat mitt kall i livet!!

(för er som inte vet vad Stjärnan är, så är det ett avlastningsboende för unga utvecklingsstörda, upp till 20 år.)

överväger vääääldigt starkt att ta bort mitt facebookkonto!!!!! Skit hål!

nu kan ni allihopa fråga mig hur det går med skolan och jag ska gladeligen svara:
JAG ÄR KLAR!!!!!!

I love dick

Igår va vi på hockey, en skitmatch verkligen men men, man kan inte få allt.

Finns ju en del hockeyspelare som är finare än andra måste man ju säga!!

Dessutom funderar jag på att köpa en sån tröja som det står "jag älskar dick!" på, bara för det är roligt hade varit ännu roligare om det stod på engelska "i love dick!"

"jag heter faktiskt mamma!"

Jag har tänkt lite på det här med barn och sånt, hur folk blir av barn. Det är väl självklart att det är en väldigt stor omställning i livet att få barn, det förstår tillochmed jag. Men det är som att vissa människor slutar existera när de får barn, de är inte längre en person med intressen, värderingar och åsiker, de blir en förälder och det enda de ens orka engagera sig i om pampers eller libro är bäst. Allt kretsar barnet, dess åsikter, behov och intressen.

Det här gör mig lite rädd inför detta. Jag vill inte sluta vara jag, jag vill inte bara va någons mamma. Jag har faktiskt disskuterat detta med min syster som har tre barn och som fortfarande är sig själv. Och hon sa att man behöver faktiskt inte bli tråkig och sluta göra saker för att man får barn, man kanske får göra det annorlunda men man kan ju fortfarande göra det. Man väljer faktiskt själv.

Jag har en kompis som är ett skolboksexempel på hur tråkig man kan bli av barn. Hon ger mig verkligen ångest, jag har tänkt och sagt att blir man så av barn så vill jag inte ha några! Jag vill inte bli sååååå tråkig. Kan inte nån bara lova mig att slå mig på käften om jag slutar vara Lisa och bara blir någons mamma?

Rubriken för övrigt är det som min mamma alltid sa till oss om vi kalla henne "morsan"..

Allt för att inte plugga...

känner mig helt överkörd av en långtradare idag, är så himla seg och sliten i kroppen. Men det är väl bara att samla sig och göra lite nytta innan jag ska bort och vara barnvakt.
Jag köpte en ny väggalmenacka igår och så satt jag och fyllde i födelsedagar och insåg hur mycket folk det är som fyller jämt i år.

Min mamma fyller 60 i maj, min svåger fyller 40 år i oktober sen är det massor med folk som fyller 25, kanske har nått med att göra att jag också fyller 25 i år och jag känner en del jämngamla.

Jag tycker det är så svårt att köpa present till alla som fyller jämt, sånt kan vara riktigt ångestframkallande.

Ne nu ska jag ta tag i mig själv och plugga, ska skriva tre nya patientfall. Känns som om jag redan skrivit 187 stycken typ, jag har gett alla jag känner någon sjukdom. Någon som anmäler sig frivilligt att få en psykisk sjukdom?

Idag vid middagsbordet hade vi en diskussion om utvecklingsstörda barn, det händer ju att jag jobbar med sånna. Helt plöstligt säger Jimmy "Jag skulle verkligen inte vilja ha ett sånt barn, om jag fick det så skulle jag börja undra om det var nått fel på mig" och jag svarade efter en stund "att jag får hellre ett utvecklingsstört barn än ett barn som börjar knarka i tonåren för då skulle jag börja fundera på vad jag gjort för fel!" och jimmy svarade "det är ju inte föräldrarnas fel att barn börjar knarka, det är ju hela omgivningen!"

Men jag står nog fast i det jag sa. Visst så kan de bästa föräldrarna som alltid varit närvarande och satt gränser få barn som missbrukar eller är destruktiva. Men jag tror att väldigt mycket ligger hos föräldrarna och omgivningen i stort. Men det är ju ändå föräldrarna som sätter gränser för barn och ska förhindra att barn hamnar i dåligt sällskap så länge det nu går att förhindra.

Att ett barn blir utvecklingsstört eller får en förlossningsskada är (oftast) ingens fel.Det går fel ibland och med tanke på hur mycket som händer är inne är det ju konstigt att det går bra så ofta som det gör det.

Nu förstår jag att frågan är som pest eller kollera men jag undrar vad ni tycker!!

dubbeldiagnos...

Just nu skriver jag om dubbeldiagnoser och svettas som en gris. Dubbeldiagnoser måste vara nått av det knepigaste som finns, hönan eller ägget, vem kom först? Hur fan ska jag veta det!

Nyårslista...

Listor är ju alltid skoj =)

1. Gjorde du nått i år som du aldrig gjort förut? Hmm nej jag vet faktiskt inte, inget jag kommer på så där på rak arm.
2. Höll du dina nyårslöften? japp 5 av 8
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Amelie blev mamma till en flicka, det är den enda jag kommer på just nu.
4. Dog någon som stod dig nära? Ja min mormor
5. Vilka länder besökt du? Finland..
6. Är det något du saknade 2010 som du vill ha mer av 2011? Riktig semester vore inte helt dumt.
7. Vilket datum kommer du alltid minnas? 30 januari, då mormor gick bort. 19 juni för det skrevs svensk historia när vår fina prinsessa gifte sig.
8. Vilket är din största framgång 2010? oj, vet inte riktigt
9. Största misstaget? oj, det vet jag inte heller.
10. Har du varit sjuk eller skadad? Fick en riktigt släng av influensan i höstas men annars har jag varit frisk, tillochmed på jul det tillhör inte vanligheterna.
11. Bästa köpet? Kinnecten känns som ett bra köp fast vi inte hunnit använda det så mycket än, annars kommer jag inte på nått så där.
12. Vad spenderade du mest pengar på? Mat som vanligt
13. Gjorde nånting dig riktigt glad? När jag fick tillbaka min tjänst..
14. Vilka sånger kommer påminna dig om 2010? Mikrofonkåt tror jag
15. Har du varit gladare eller ledsnare 2010 än vanligt? Ledsnare tror jag faktiskt
16. Vad önskar du att du gjort mer? sparat
17. Vad önskar du att du gjort mindre? slössat
18. Hur tillbringade du julen? hemma och på jobbet
19. Blev du kär i år? Jo då, det kommer ju över en ibland
20. Hur många one night stands hade du? inga
21. Favoritprogram på tv? våra vänners liv, gillade jag
22. Hatar du någon/något nu som du inte hatade i början av 2010? hmm ne jag tror inte det
23. Bästa boken du läste i år? har jag ens orkat läsa ut nån?
24. Största musikaliska upptäkten? jay smith
25. Något du önskade dig och fick? nej
26. Något du önskade dig och inte fick? hmm nej
27. Årets bästa film? minnet är en färskvara så jag säger Bröderna Karlsson
28. Vad gjorde du på din födelsedag? hmm inget speciellt
29. Finns det något som hade kunnat göra ditt år bättre? det finns det väl alltid
30. Hur skulle du kunna beskriva din stil 2010? eh? ja som vanligt typ
31. Favoritmånad? hmm vette fasiken om jag har nån
32. Vad fick dig att må bra? Familj och vänner
33. Vilken kändis var du mest sugen på? jay smith..
34. Vem saknade du? mormor så klart
35. De bästa människor du träffade? Mikaela och Lollo så klart!!!

De har bytt plats, bytt kläder och Emma har bytt frisyr annars har det nog inte hänt så mycket på ett år, det är tillochmed lika flaska med skumpa...

Nästa år får vi nog byta sida vid bordet =P

Dag 12 – 10 saker du inte vet om mig

Jag hoppar över några rubriker som jag tycker är orelevanta!!

10 saker ni inte vet om mig känns väldigt svårt, men eftersom jag skrivit om detta förut så tar jag hjälp av de inläggen:

1. Min favoritblomma är maskros!
2. Jag har flyttat 10 gånger och har gått i 4 olika grundskolor.
3. Jag är plattfot
4. Jag är väldigt svag i händerna, jag använder nötknäpparen till alla flaskkorkar. Detta beror på att jag har försvagningar och överrölighet i lederna, ibland kan jag ha ont i mina leder utan någon som helst anledning.
5. Första gången jag färga håret vad jag ungefär 11 år gammal, det var när hårmascaran kom och jag ville ha en och mamma tyckte det var bättre jag slingade håret. Jag har varit blond, riktigt klar rödhårig och svart hårig.
6. Jag tycker leggings är en guda gåva!! Särskilt de från Ellos.
7. Min favoriträtt är stekt fläsk med löksås.
8. Jag tycker inte om skumpa, men jag dricker det ibland för att man ska.
9. Jag har ganska barnslig filmsmak, jag gillar ungdomsfilmer typ tjenare kungen och fucking åmål. Jag tänker aldrig växa upp!!!
10. Jag biter på naglarna!