jag är sveriges sämsta på att ta emot och ta till mig av komplimager. Det spelar ingen roll vad det handlar om heller.
Säger nån att han tycker att jag är söt/fin/vacker så tänker jag bara att han lär ju bara vara dum i huvudet. Men han säger ju det troligtvis för att han tycker det, kanske lite för att va snäll. Eller så tänker jag bara att han driver med mig. Så blir jag bara deprimerad. Nån säger nått snällt och jag blir sur. Logiken spirar!
Men det är samma om nån säger "vad du är duktig på att baka/laga mat!" och ja svarar oftast "äsch!". Det är ju inge svårt att varken baka eller laga mat. Det är ju bara att slänga ihop lite. Men, det är inte alla som tycker det. Jag är grym i köket, jag vet ju det själv. Jag tycker fantastisk på att laga mat och baka. Det är verkligen min grej. Därför är det inte svårt för mig. Jag borde ta åt mig, men det går inte.
Ge mig inga komplimanger, jag blir ju bara deprimerad...
1 kommentar:
Åh, men det där är typiskt svensk kultur och jantelag, sägs det! :) Vi får inte tycka att vi själva är bra, det är därför vi har svårt att ta emot komplimanger. Och i vissa fall ge komplimanger också - för vi vill ogärna att andra är bättre än oss... Sägs det!
Skicka en kommentar