saknar att ha en deppkompis. Har haft två olika. David och Daniel. Just nu har jag ingen! Det känns ganska tomt. Jag behöver en sån, men var hittar man dom någonstanns??? Mina leder gör att min livsgnista försvinner ganska ofta just nu... Inte på samma sätt som förut men ändå på nått vis. Det känns som hela världen är emot mig...
Många kanske tycker jag är känslig, men jag är bara det ok. I perioder iaf, sen när jag är nere kommer den största sorgen i mitt liv över mig. När jag övergav dom som behövde mig mest! Jag kommer aldrig kunna bli av med mitt dåliga samvete från det. Hur kan ett val man gjorde när man va 15 vara både det bästa och det sämsta man gjort?
Jag har funderat på flera gånger man skulle ligga död i sin lägenhet innan någon skulle sakna en, min gammelfaster Majken låg medvetslös i tre dagar på golvet innan någon saknade henne. Är det så det är? Skulle man kunna ligga död i flera dagar utan att nån undrar vart man är? Tydligen! Jag tycker det känns så fruktansvärt tragiskt! Men det är väl så det är.
Jag vet att det här är nått som kommer varje gång jag är nere men jag funderar på att ge bort Gunnar. Jag känner inte att jag är värd han och att jag tar hand om han. Jag har inte tid eller energin. Han är full med tovor just nu, jag försöker ta bort dom jag hinner lixom inte och det är inte alltid han är på humör. Han är värd nån som verkligen tar hand om han.. Jag gjorde verkligen ett misstag när jag tog honom..
3 kommentarer:
Om deppkompis betyder nån man deppar ihop med, så tycker jag att det är lika bra att du inte har någon! Gladkompisar är bättre, och mycket trevligare!
Jag kan kamma Gunnar om du vill. Jag är något av ett kamningsexpert!
jag tror att man måste få deppa ibland också och tänka över de val och saker man har gjort och jag tror att många kommer tillbaka till samma händelse ofta. ibland är det bra att deppa lite tror jag..
Skicka en kommentar